Heeej!
Den senaste veckan har jag varit på Sigtuna Folkhögskola tillsammans med resten av deltagarna i Ung i den världsvida kyrkan. Veckan har varit fylld av allt ifrån målande berättelser till hysteriska erfarenheter från Tanzania, Costa Rica och Brasilien. 12 deltagare. 12 erfarenheter. Och de förändringar vi genomgått.
Det var en väldigt roligt, men också välbehövlig vecka. Att under olika former berätta och visa vad vi varit med om, och med andra deltagare som upplevt liknande saker, var ett ovärderligt sätt att komma hem från våra utlandsvistelser.
När mitt tåg igår susade genom den mörka skånenatten insåg jag att Ung i Den Världsvida Kyrkan 2010 faktiskt är slut för min, och för vår del. Äventyret är slut. Men inget äventyr tar slut utan att något annat börjar. Och nu börjar kanske det viktigaste av allting: att berätta för andra vad jag varit med om.
Under 2011 kommer jag i Lunds stift vara tillgänglig för församlingar/konfirmandgrupper etc att berätta om utbytesprogrammet, vad jag varit med om och hur vi tillsammans kan förändra världen!
Vill ni att jag ska besöka just er församling eller organisation, hör av er till marie.korner@svenskakyrkan.se, kommentera här på bloggen, eller kontakta mig på tel 0730 77 80 15.
En annan värld är möjlig, och tillsammans kan vi nå dit!
måndag 13 december 2010
måndag 29 november 2010
"För sista gången på costarikansk mark"
Heeej!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
lördag 27 november 2010
Om Äventyr
Heeej!
2 dagar kvar. 49h tills flyget går. Jag och Helena är ensamma hemma. Högtalarna spelar Manu Chao. Om tre timmar kommer Pedro. Jag måste duscha, packa, äta och städa. Ingenting är klart.
Hur snabbt får 3 månader lov att gå, egentligen? Jag gick ju precis av det där planet från Miami, nervös, utmattad och fylld av förväntningar. Det var så längesedan. Men samtidigt känns det så nära. 3 månader - en väldigt kort lång tid.
Här är lite bilder från demonstrationen mot kvinnovåld, Kastrup, språkskola, ILCO etc.
Om 49h går flyget, och den här upplevelsen är över. Ett äventyr tar slut, för att nya ska ta vid.
Han gick långsamt ut ur huset och omfamnade Framtiden som en gammal bekant.
"Mi cuerpo es mi casa - Yo tengo las llaves"(Min kropp är mitt hus - jag har nycklarna)
fredag 26 november 2010
La Lucha Feminista por America Latina!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Vi gick, vi sjöng och vi skrek! Trots att tåget sammanlagt inte bestod av fler än 500 personer kändes det ganska bra - det kändes som vi gjorde skillnad. När vi väl kom fram till "målet", skrek någon ur en megafon att vi skulle fortsätta till Högsta Domstolens byggnader i San José, vilket vi såklart gjorde! Väl där samlades alla nedanför trappan till ingången och började läsa upp anklagelser och kritik:
Högsta Domstolen bär det yttersta ansvaret för att förebygga det våld i hemmet som hittills under 2010 tagit 38 kvinnors liv.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
Alla som höll i en blomma, en skylt eller ett papper med ett namn på, sprang uppåt, försökte hitta vägar runt vakterna och för att nå porten till huset.
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
måndag 22 november 2010
1-vecka-kvar-rapport
Heeej!
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Allt detta bär jag för alltid med mig:
Hur lika vi är, och hur olika vi tvingas bli.
onsdag 17 november 2010
Värme, hård sadel och kokosnötter
Heeej!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
tisdag 9 november 2010
Upprättelse!
...precis som om solen lyssnade på mitt ilskna raljerande tidigare idag, sprack molntäcket upp och gav oss en baddag! Riktigt skönt, alldeles för varm, brända ryggar och brända nackar.
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Manuel Antonio, nationalpark och paradis!
Det tog 19 år, 4 månader och 12 dagar innan det hände. Över 7 000 dagar. Jag talar förstås om att se Stilla Havet för första gången. Några timmar senare rörde mina oskuldsfulla fötter vattnet, och invigde mig i den skara av människor som badat i två oceaner. Speciell känsla.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
fredag 5 november 2010
Porto Viejo - Sol, bad och god mat!
Heeej!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
måndag 1 november 2010
Liturgiska funderingar
Heeej!
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
"Somos prisioneros de pecador"(Ungefär översättning: Vi är syndens fångar)
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Är det då nödvändigt att gång på gång, gudstjänst efter gudstjänst, upprepa detta för mig?
Under gudstjänsten igår funderade jag över paralleller till andra ämnen. Målet - må det vara bildligt - är att inte göra fel, att inte såra eller skada andra. Så hur gör man med andra problem?
Säger jag till personer med läs- och skrivsvårigheter att de är riktigt usla på att läsa/skriva?
Säger jag till personer med dåligt självförtroende att de är dåliga, usla, värdelösa?
Säger jag till alkoholister som försöker ta sig ur sitt beroende att de aldrig kommer att lyckas?
Nej, det gör jag inte. Jag stöttar. Jag försöker uppmuntra. Så, varför ska jag då, gång efter annan, behöva upprepa orden "vi är syndare" bara för att jag sitter i en kyrka?
Kyrkan som institution har en alldeles för lång historia av att trycka ner personer, av att förminska deras självförtroende och av att släcka den gnista av hopp som ibland infunnit sig hos dem.
Det räcker med att trycka ner personer i Guds namn. I en kyrka vill jag känna stöd, att det finns någon som hjälper mig, att jag inte är ensam i min kamp. Jag vill inte höra att jag misslyckas - det hjälper mig inte.
lördag 30 oktober 2010
Taller de Biblia, Arroz con Leche och Bröllop!
Heeej!
Idag, på förmiddagen, begav vi oss till kyrkan för att vara med på en sorts fördjupad bibelstudie. Jag och Helena, beväpnade med den parallella spansk-engelska bibel vi lånat av Magnus och Katarina, försökte inte bara förstå vad texten handlade om rent bildligt, utan även språkligt. Vi lyckades väldigt bra och kunde delta i diskussionen. Efter två och en halv timme av diskussioner och reflektioner var jag helt utmattad. Att koncetrera sig så oerhört för att förstå en diskussion på ett annat språk är krävande.
Igår var vi (alla fyra svenskar) på HIV-semiarium på ILCO. De planerade mest den föreläsning som de ska hålla på ILCO i början av december, och med tanke på tidpunkten tappades vårt intresse en aning. När det var lunchdags åkte vi med Magnus och Katarina för att äta på en speciell vegetarisk restaurang. Maten var obeskrivligt god! Det var väldigt mysigt, även om personalen envisades med att prata engelska med oss. Magnus & Katarina, som bott här i snart sex år och pratar utmärkt spanska, blir lika bittra varje gång.
När vi kommit hem till Alajuelita vid 3-tiden på eftermiddagen gjorde vi den berömda Arroz con Leche. Man skulle kunna likna det vis risgrynsgröt, men jag vill inte säga att det är samma. Arroz con Leche har för oss blivit en halv avgudad efterätt - gud, vad det är gott!
Under eftermiddagen landade även dagens bomb! Den 27 november, två dagar innan vi åker hem från Costa Rica, ska vi på bröllop! Nej, det är inte jag och Helena som ska gifta oss - även om massor av människor här verkar tro det, av någon outgrundlig anledning - utan det är en systerson till Pedro, och vi är bjudna! Det är dessutom ett katolsk bröllop, vilket gör det ännu mer intressant!
Nu ska jag njuta av Arroz con Leche som efterrätt till den superba mat vi precis åt!
Ciaao!
Idag, på förmiddagen, begav vi oss till kyrkan för att vara med på en sorts fördjupad bibelstudie. Jag och Helena, beväpnade med den parallella spansk-engelska bibel vi lånat av Magnus och Katarina, försökte inte bara förstå vad texten handlade om rent bildligt, utan även språkligt. Vi lyckades väldigt bra och kunde delta i diskussionen. Efter två och en halv timme av diskussioner och reflektioner var jag helt utmattad. Att koncetrera sig så oerhört för att förstå en diskussion på ett annat språk är krävande.
Igår var vi (alla fyra svenskar) på HIV-semiarium på ILCO. De planerade mest den föreläsning som de ska hålla på ILCO i början av december, och med tanke på tidpunkten tappades vårt intresse en aning. När det var lunchdags åkte vi med Magnus och Katarina för att äta på en speciell vegetarisk restaurang. Maten var obeskrivligt god! Det var väldigt mysigt, även om personalen envisades med att prata engelska med oss. Magnus & Katarina, som bott här i snart sex år och pratar utmärkt spanska, blir lika bittra varje gång.
När vi kommit hem till Alajuelita vid 3-tiden på eftermiddagen gjorde vi den berömda Arroz con Leche. Man skulle kunna likna det vis risgrynsgröt, men jag vill inte säga att det är samma. Arroz con Leche har för oss blivit en halv avgudad efterätt - gud, vad det är gott!
Under eftermiddagen landade även dagens bomb! Den 27 november, två dagar innan vi åker hem från Costa Rica, ska vi på bröllop! Nej, det är inte jag och Helena som ska gifta oss - även om massor av människor här verkar tro det, av någon outgrundlig anledning - utan det är en systerson till Pedro, och vi är bjudna! Det är dessutom ett katolsk bröllop, vilket gör det ännu mer intressant!
Nu ska jag njuta av Arroz con Leche som efterrätt till den superba mat vi precis åt!
Ciaao!
torsdag 28 oktober 2010
Alajuelita - landat, upptäckt och reflekterat
Heeej!
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
måndag 25 oktober 2010
Farväl, farväl, du ljuva Puriscal
Heeej!
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Det bästa jag gjort i mitt liv
Hittills, ska nämnas.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
torsdag 21 oktober 2010
Malecu-familj, Río Celeste och Vulcan Arenal
Heeej!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
fredag 15 oktober 2010
Rånens vecka!
Heeej!
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
söndag 10 oktober 2010
SAT-prov och hur bussar fungerar i San José
Idag hade jag min utflykt till Lincoln School, för att skriva SAT-prov. Provet i sig kändes bra, men man vet aldrig. Det intressanta med dagen var alla bussfärder. Jag slutar aldrig att förundras över hur denna stad är planerad, eller snarare saknar planering, och hur saker och ting faktiskt fungerar.
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Jordbävning! - Upplevelser utöver det vanliga!
Heeej!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
"Skalvet skrämde upp invånarna i huvudstaden San José och fick föremål att ramla ned från hyllorna, men orsakade inga allvarliga skador i staden."
Då kan man enkelt tro att effekterna är förödande; bilder från Haiti hoppar upp i huvudet."En del människor flydde ut på gatorna när skalvet inträffade, 4,5 mil från San José."
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
torsdag 7 oktober 2010
Utflykt till Escazú - Gringoland!
Heeej!
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
måndag 4 oktober 2010
Bilder från Termales del Bosque
Här är lite bilder från Termales del Bosque, stället med vulkaniskt uppvärmda pooler som vi badade i under ett dygn. Lyxrestauranger, supergod mat, finfint hus att bo i, och SUPERFIN miljö! Jag låter bilderna tala för sig själv:
En bild på de små hundvalparna också!
söndag 3 oktober 2010
Keisha har fått valpar!
Heeej!
Här finns en hund i vårt lilla hus - eller snarare utanför, med tanke på att det egentligen inte är familjens hund - som har gått gravid nu medans jag varit här. Keisha har varit jättetjock runt magen och alla har liksom väntat på att valparna ska födas.
Och vet ni vad? Nu har det hänt!
När jag vaknade imorse möttes jag av en Christina som sa att Keisha hade fött valparna under natten. 8 stycken mini-mini-mini små, hamsterliknande valpar ligger nu ute i Keishas nybyggda hus. De är bland det sötaste jag någonsin sett! Det mesta jag sett i barn-till-djur-väg var ett par 2-3 veckor gamla katter. Nu har jag sett alldeles, alldeles nyfödda valpar! Bilder kommer imorgon, tillsammans med en berättelse om paradiset Termales del Bosque!
Hasta luego!
Här finns en hund i vårt lilla hus - eller snarare utanför, med tanke på att det egentligen inte är familjens hund - som har gått gravid nu medans jag varit här. Keisha har varit jättetjock runt magen och alla har liksom väntat på att valparna ska födas.
Och vet ni vad? Nu har det hänt!
När jag vaknade imorse möttes jag av en Christina som sa att Keisha hade fött valparna under natten. 8 stycken mini-mini-mini små, hamsterliknande valpar ligger nu ute i Keishas nybyggda hus. De är bland det sötaste jag någonsin sett! Det mesta jag sett i barn-till-djur-väg var ett par 2-3 veckor gamla katter. Nu har jag sett alldeles, alldeles nyfödda valpar! Bilder kommer imorgon, tillsammans med en berättelse om paradiset Termales del Bosque!
Hasta luego!
Costarikansk byråkrati igen - i en bilolycka!
Ok, bilolycka är att ta i! Verkligen.
I onsdags hade vi gått upp aptidigt för att åka med Gilberto (pastorn i Puriscal) in till San José där vi skulle gå på en typ av temadag på universitetet för bibelstudier. Christina och Helena var med, och även en tysk volontär vid namn Dana.
Vi åkte fram genom rusningstrafiken i ett regnande Costa Rica, en morgon som många andra. Plötsligt såg jag hur bilen framför bromsade hårt och i ögonvrån såg jag hur Gilberto inte upptäckte det. Något för sent såg han dock faran, slängde sig på bromsen och styrde åt sidan, ut på spärrområdet vid en avfart på motorvägen. Det räckte inte, utan vi "gav bilen en kyss", som Gilberto senare uttryckte det. Vi stötte i höger bakdel på bilen så att det blev ett märke, kanske 5 cm i diameter. Vi kanske "krockade" i 5 km/h.
Det känns som en ganska enkel angelägenhet, som om man utbyter nummer och kör vidare. Framför allt med tanke på att vi täckte en fil på en motorväg i rusningsrafik.
Men nej, nu är vi i Costa Rica och här har vi vissa sätt att hantera saker och ting på! Lagen föreskriver att har det skett en olycka, får ingenting flytta på sig förrän en representant från det statliga försäkringsbolaget inspekterat allting. Oavsett hur fordonen står.
Alltså, vi, tillsammans med två bilar framför oss som också krockat, och kanske 3 bilar bakom oss som stött i varandra (ungefär på samma vis som vi, dvs pyttemärken, inga problem någonstans) satt o väntade på att någon från MOPT ska komma.
Här krävs en förklaring. Det roliga med MOPT är en speciell sak. När vissa ungdomar ska försöka vara coola knyter de handen och klonkar handet mot en annan ungdoms hand, väldigt nätt och försiktigt, som en typ av hälsning, eller tecken på uppskattning. I vissa delar av min umgängeskrets kallas detta "att klonka". Bland ungdomarna här kan man också göra så, och då säger man "Buena Mop, vilket jag aldrig upphör att roas över (Mop, som i städmopp, producerar en bild av någon som torkar golvet med en mopp i mitt huvud). Då blir dessa MOPT-representanter ytterligare en nivå av humor.
Åter till "olyckan". När denna person väl kom mättes avståndet från bilarna till spärrområdet - på centimetern - fotograferar ALLA vinklar av ALLA bilar, fotograferar skadan. Pratar med förarna, tar deras personuppgifter - typ 15 gånger om, och jag vet inte hur många gånger Gilberto gick ut ur bilen, pratade med killen, satte sig igen, visade ID, uppgav telefonnummer etc.
Därefter, när alla dessa tusen saker är gjorda, då måste vi såklaaart ta personuppgifter för ALLA passagerare också! Upp med passkopier för alla, skriva ner nummer och namn och så vidare. Håll i tanken att bilarna fortfarande blockerar ett körfält på motorvägen i rusningstrafik.
Jag vet inte hur lång tid hela proceduren tog, men vi blev ca 2h försenade till dit vi skulle, så jag gissar att vi satt där i ca 2h.
Det är intressant hur vissa saker är annorlunda för mitt svenska huvud.
I onsdags hade vi gått upp aptidigt för att åka med Gilberto (pastorn i Puriscal) in till San José där vi skulle gå på en typ av temadag på universitetet för bibelstudier. Christina och Helena var med, och även en tysk volontär vid namn Dana.
Vi åkte fram genom rusningstrafiken i ett regnande Costa Rica, en morgon som många andra. Plötsligt såg jag hur bilen framför bromsade hårt och i ögonvrån såg jag hur Gilberto inte upptäckte det. Något för sent såg han dock faran, slängde sig på bromsen och styrde åt sidan, ut på spärrområdet vid en avfart på motorvägen. Det räckte inte, utan vi "gav bilen en kyss", som Gilberto senare uttryckte det. Vi stötte i höger bakdel på bilen så att det blev ett märke, kanske 5 cm i diameter. Vi kanske "krockade" i 5 km/h.
Det känns som en ganska enkel angelägenhet, som om man utbyter nummer och kör vidare. Framför allt med tanke på att vi täckte en fil på en motorväg i rusningsrafik.
Men nej, nu är vi i Costa Rica och här har vi vissa sätt att hantera saker och ting på! Lagen föreskriver att har det skett en olycka, får ingenting flytta på sig förrän en representant från det statliga försäkringsbolaget inspekterat allting. Oavsett hur fordonen står.
Alltså, vi, tillsammans med två bilar framför oss som också krockat, och kanske 3 bilar bakom oss som stött i varandra (ungefär på samma vis som vi, dvs pyttemärken, inga problem någonstans) satt o väntade på att någon från MOPT ska komma.
Här krävs en förklaring. Det roliga med MOPT är en speciell sak. När vissa ungdomar ska försöka vara coola knyter de handen och klonkar handet mot en annan ungdoms hand, väldigt nätt och försiktigt, som en typ av hälsning, eller tecken på uppskattning. I vissa delar av min umgängeskrets kallas detta "att klonka". Bland ungdomarna här kan man också göra så, och då säger man "Buena Mop, vilket jag aldrig upphör att roas över (Mop, som i städmopp, producerar en bild av någon som torkar golvet med en mopp i mitt huvud). Då blir dessa MOPT-representanter ytterligare en nivå av humor.
Åter till "olyckan". När denna person väl kom mättes avståndet från bilarna till spärrområdet - på centimetern - fotograferar ALLA vinklar av ALLA bilar, fotograferar skadan. Pratar med förarna, tar deras personuppgifter - typ 15 gånger om, och jag vet inte hur många gånger Gilberto gick ut ur bilen, pratade med killen, satte sig igen, visade ID, uppgav telefonnummer etc.
Därefter, när alla dessa tusen saker är gjorda, då måste vi såklaaart ta personuppgifter för ALLA passagerare också! Upp med passkopier för alla, skriva ner nummer och namn och så vidare. Håll i tanken att bilarna fortfarande blockerar ett körfält på motorvägen i rusningstrafik.
Jag vet inte hur lång tid hela proceduren tog, men vi blev ca 2h försenade till dit vi skulle, så jag gissar att vi satt där i ca 2h.
Det är intressant hur vissa saker är annorlunda för mitt svenska huvud.
tisdag 28 september 2010
Förbaskade luftfuktighet!
Heeej!
Jag vill bara kort kommentera att luftfuktigheten här är galen. Jag duschar, tar min handuk för att torka mig, och efter att jag torkat mig är jag fortfarande lika blöt! Förbaskade luftfuktighet!
Jag vill bara kort kommentera att luftfuktigheten här är galen. Jag duschar, tar min handuk för att torka mig, och efter att jag torkat mig är jag fortfarande lika blöt! Förbaskade luftfuktighet!
måndag 27 september 2010
Dödar man en kommer... 4 på begravning!
Ja, det är precis det vi pratar om. Kackorlackorna...
Jag har hittat en rejäl rädsla hos mig själv.
Häromdagen när jag skulle gå ut i köket vid 22-tiden på kvällen stod där en tallrik på skänken som vi har mitt i köket. I denna tallrik låg en 4-5 cm stor kackerlacka. Jag blev ganska rädd, skrek på Christina och frågade om det var en kackerlacka. Bläh, sa hon och nickade instämmande. Hon dödade den, brutalt nog, med en kvast.
Jag försökte smälta det, och det gick ganska bra; jag tänkte inte mer på det. På lördagen sen, efter att vi varit ute på en bar med typ 10 ungdomar här, och kom hem vid 1.30-tiden, satte jag mig med en kopp te för att skriva av mig. När jag var klar gick jag intet ont anande ut i köket för att ställa koppen där. I samma ögonblick som jag slår på ljuset ser jag fyra (4!) kackerlackor springa runt i köket. Stora, äckliga, kvicka kackerlackor! Jag frös till, vågade inte röra mig. Jag sträckte mig försiktigt bort mot vasken, beredd på att hoppa två meter bakåt om en kackerlacka skulle börja gå mot mig. Jag lyckades både ställa koppen och ta mig tillbaka till mitt rum, där jag kunde andas ut.
... fast, finns det kackerlackor i köket så finns det garanterat monster (eller fler kackerlackor) under min säng.
Efter någon minuts funderande på om jag skulle vara vaken hela natten eller vad jag skulle göra, tog jag mitt förnuft till fånga och försökte gå och lägga mig i alla fall. Precis när jag tog detta beslut känner jag hur någonting rör sig på mitt högra ben, i höjd med knäet. Jag hoppar till och ser att det är en kackerlacka som klättrar på mitt byxben! MITT BYXBEN! Jag slog ner den på golvet med den penna jag för tillfället råkade ha i handen, och hoppade förskräckt bort från sängen. Kackerlackan sprang in under sängen.
Nu inte bara trodde jag att det fanns kackerlackor under sängen. Nu visste jag. I mitt funderande över hur jag skulle ta mig till hörde jag ett mjauande från Sisi, den gosigaste av familjens katter. En idé dök upp i mitt huvud. Jag öppnade dörren och lockade på Sisi, som såklart kom springande. När hon kommit in på mitt rum stängde jag dörren och lät henne undersöka mitt rum - speciellt min väska - en aning.
Därefter kröp jag försiktigt ner i sängen, säker på att Sisi kommer lösa problemet med kackerlackorna i mitt rum. Jag släckte lampan och lyssnade efter det jag visste skulle hända. Mycket riktigt, efter cirka en minut hör jag hur Sisi rusar genom rummet, skrapar med klorna mot golvet och börjar tugga på någonting. Krafs, krafs, krafs. Jag kunde andas ut!
Jag tror aldrig att jag tyckt om en katt så mycket som just då, och resten av nätterna ska jag försöka ha Sisi i mitt rum. Sisi - min naturliga försvarare mot kackerlackor!
Jag har hittat en rejäl rädsla hos mig själv.
Häromdagen när jag skulle gå ut i köket vid 22-tiden på kvällen stod där en tallrik på skänken som vi har mitt i köket. I denna tallrik låg en 4-5 cm stor kackerlacka. Jag blev ganska rädd, skrek på Christina och frågade om det var en kackerlacka. Bläh, sa hon och nickade instämmande. Hon dödade den, brutalt nog, med en kvast.
Jag försökte smälta det, och det gick ganska bra; jag tänkte inte mer på det. På lördagen sen, efter att vi varit ute på en bar med typ 10 ungdomar här, och kom hem vid 1.30-tiden, satte jag mig med en kopp te för att skriva av mig. När jag var klar gick jag intet ont anande ut i köket för att ställa koppen där. I samma ögonblick som jag slår på ljuset ser jag fyra (4!) kackerlackor springa runt i köket. Stora, äckliga, kvicka kackerlackor! Jag frös till, vågade inte röra mig. Jag sträckte mig försiktigt bort mot vasken, beredd på att hoppa två meter bakåt om en kackerlacka skulle börja gå mot mig. Jag lyckades både ställa koppen och ta mig tillbaka till mitt rum, där jag kunde andas ut.
... fast, finns det kackerlackor i köket så finns det garanterat monster (eller fler kackerlackor) under min säng.
Efter någon minuts funderande på om jag skulle vara vaken hela natten eller vad jag skulle göra, tog jag mitt förnuft till fånga och försökte gå och lägga mig i alla fall. Precis när jag tog detta beslut känner jag hur någonting rör sig på mitt högra ben, i höjd med knäet. Jag hoppar till och ser att det är en kackerlacka som klättrar på mitt byxben! MITT BYXBEN! Jag slog ner den på golvet med den penna jag för tillfället råkade ha i handen, och hoppade förskräckt bort från sängen. Kackerlackan sprang in under sängen.
Nu inte bara trodde jag att det fanns kackerlackor under sängen. Nu visste jag. I mitt funderande över hur jag skulle ta mig till hörde jag ett mjauande från Sisi, den gosigaste av familjens katter. En idé dök upp i mitt huvud. Jag öppnade dörren och lockade på Sisi, som såklart kom springande. När hon kommit in på mitt rum stängde jag dörren och lät henne undersöka mitt rum - speciellt min väska - en aning.
Därefter kröp jag försiktigt ner i sängen, säker på att Sisi kommer lösa problemet med kackerlackorna i mitt rum. Jag släckte lampan och lyssnade efter det jag visste skulle hända. Mycket riktigt, efter cirka en minut hör jag hur Sisi rusar genom rummet, skrapar med klorna mot golvet och börjar tugga på någonting. Krafs, krafs, krafs. Jag kunde andas ut!
Jag tror aldrig att jag tyckt om en katt så mycket som just då, och resten av nätterna ska jag försöka ha Sisi i mitt rum. Sisi - min naturliga försvarare mot kackerlackor!
fredag 24 september 2010
Lite bilder från mitt område, "Los Angeles"!
Heeej!
Jag slutar aldrig förundra mig över att mitt område faktiskt heter "Los Angeles". Det är så coolt!
Igår kväll hade vi bibelstudier med några personer från församlingen, och de lade det på en nivå så att jag och Helena kunde vara med. Vi pratade lite, med utgångspunkt i första mosebok och skapelseberättelserna, om hur vi människor behandlar vår natur och vad man kan göra åt det.
Senare på kvällen fortsatte salsa-dansandet, och det känns faktiskt bättre. Jag är fortfarande uruselt skitdålig, men det blir bättre. Tänk, på lördag när vi ska ut kanske jag är BÄST!
Här är lite bilder från min omgivning här i Carit de Puriscal:
Det här är ett litet urval! Mer kommer!
Hasta luego!
Jag slutar aldrig förundra mig över att mitt område faktiskt heter "Los Angeles". Det är så coolt!
Igår kväll hade vi bibelstudier med några personer från församlingen, och de lade det på en nivå så att jag och Helena kunde vara med. Vi pratade lite, med utgångspunkt i första mosebok och skapelseberättelserna, om hur vi människor behandlar vår natur och vad man kan göra åt det.
Senare på kvällen fortsatte salsa-dansandet, och det känns faktiskt bättre. Jag är fortfarande uruselt skitdålig, men det blir bättre. Tänk, på lördag när vi ska ut kanske jag är BÄST!
Här är lite bilder från min omgivning här i Carit de Puriscal:
Det här är ett litet urval! Mer kommer!
Hasta luego!
onsdag 22 september 2010
Sitter pa ett internet Café i Puriscal
Heeeej!
Har precis pratar med hemma, stämt av lite och berättat om hur jag bor. Det känns skönt att försvinna iväg en liten stund i villervallan av mail, information och politik precis som om det vore en vanlig dag i Sverige.
Ikväll ska vi ha lectura biblica med ungdomarna i kyrkan, vilket jag ser mycket fram emot! Det ska bli häftigt. Jag tvivlar dock pa om jag kommer första sa mycket. Jaja, vi far se!
Ciaaaao! Fran ett regnande Puriscal!
Har precis pratar med hemma, stämt av lite och berättat om hur jag bor. Det känns skönt att försvinna iväg en liten stund i villervallan av mail, information och politik precis som om det vore en vanlig dag i Sverige.
Ikväll ska vi ha lectura biblica med ungdomarna i kyrkan, vilket jag ser mycket fram emot! Det ska bli häftigt. Jag tvivlar dock pa om jag kommer första sa mycket. Jaja, vi far se!
Ciaaaao! Fran ett regnande Puriscal!
Landat i min värdfamilj i Los Angeles!
Heeej!
Nu har jag tyvärr inte skrivit på ett tag - det har varit si och så med internet, och mer fokus på valet och utgången av detta. Jag var oerhört nervös i söndags i väntan på resultatet som slutligen gjorde mig väldigt besviken och lite nedstämd. Det var inte så valet skulle gå!
I lördags firade vi misa inclusiva med den svenska delegationen av ärkebiskopen, biskopen från Växjö stift och lite folk från kyrkokansliet. Det var väldigt intressant att hålla misa inclusiva-diskussioner/-reflektioner som blev översatta till det andra språket. Dock blev det inte lika naturligt och hetsigt som sist, för att inte tala om att det blev kortare.
I söndags hade vi den stora mässan med massor av människor från hela landet. Man skulle kunna säga att en stor del av ILCO var samlat. Det var en väldigt fin mässa där Anders och Melvin skrev under avtalet mellan Svenska Kyrkan och ILCO under formella former. Mycket fint!
Därefter fick vi träffa våra familjer och åkte vips ut med dem till våra nya hem. Jag bor på landet, i Carit de Puriscal (Byn heter Carit, området är kring staden Puriscal) i en familj på 5 personer. Mamma, pappa, Christina, 19, Isaac, 15, och Fatima, 8. Jag har fått ett rum för mig själv och de är jättesnälla mot mig.
Christina är den som jag mest är med, eller snarare är det hon som "har mest ansvar för mig". Jag känner mig ibland lite som en belastning och som om jag är ivägen. Mest hemskt för min del är att jag knappt förstår någonting av deras konversationer sinsemellan, utan bara när de anstränger sig för att prata långsamt med mig så att jag förstår. Det är tur för mig att jag har Helena ett par hus bort. En konstig sak är t ex att de inte äter tillsammans som jag är van vid från min familj. Hela min uppväxt har det liksom utgått ifrån att på kvällen har man familjemiddag, pratar och så, men här verkar det inte vara så. Alla äter vid lite olika tidpunkter, på olika platser i husen och inte alls tillsammans som jag är van vid. Jag får helt enkelt välja mig.
Vårt område heter Los Angeles, vilket jag tycker är jättecoolt! Christina och Karen - som Helena bor med - skrattar lite lätt åt mig för att jag tycker det är så coolt.
Det finns här ett gäng ungdomar som vi hänger med och som första kvällen försökte lära mig och Helena salsa. De tröttnade på att vi inte lärde oss så fort och vi dansade svenska midsommar-danser istället. De tycker att svenskar är hyfsat knasiga.
Miljön här är helt fantastisk. Grönt överallt, berg som reser sig på båda sidor om området där vi bor, massa djur som går fria, färgglada fjärilar överallt och GALET mycket hundar. En kväll gick jag och Helena en bit upp på bergen och då hittade vi världens utsiktsplats, en sådan plats man kan sitta vid i flera timmar utan att tröttna och som inte vill fastna på bild. Man kunde se ner över en stad lång bort i fjärran och ljuset från gatorna lyste upp små vägar i mörkret. Magiskt var ordet.
Slutligen! Min familj är snäll mot mig, även om det känns lite konstigt att inte kunna konversera särskilt mycket, än mindre förstå. Jag hoppas att det ger sig!
Hasta luego!
Nu har jag tyvärr inte skrivit på ett tag - det har varit si och så med internet, och mer fokus på valet och utgången av detta. Jag var oerhört nervös i söndags i väntan på resultatet som slutligen gjorde mig väldigt besviken och lite nedstämd. Det var inte så valet skulle gå!
I lördags firade vi misa inclusiva med den svenska delegationen av ärkebiskopen, biskopen från Växjö stift och lite folk från kyrkokansliet. Det var väldigt intressant att hålla misa inclusiva-diskussioner/-reflektioner som blev översatta till det andra språket. Dock blev det inte lika naturligt och hetsigt som sist, för att inte tala om att det blev kortare.
I söndags hade vi den stora mässan med massor av människor från hela landet. Man skulle kunna säga att en stor del av ILCO var samlat. Det var en väldigt fin mässa där Anders och Melvin skrev under avtalet mellan Svenska Kyrkan och ILCO under formella former. Mycket fint!
Därefter fick vi träffa våra familjer och åkte vips ut med dem till våra nya hem. Jag bor på landet, i Carit de Puriscal (Byn heter Carit, området är kring staden Puriscal) i en familj på 5 personer. Mamma, pappa, Christina, 19, Isaac, 15, och Fatima, 8. Jag har fått ett rum för mig själv och de är jättesnälla mot mig.
Christina är den som jag mest är med, eller snarare är det hon som "har mest ansvar för mig". Jag känner mig ibland lite som en belastning och som om jag är ivägen. Mest hemskt för min del är att jag knappt förstår någonting av deras konversationer sinsemellan, utan bara när de anstränger sig för att prata långsamt med mig så att jag förstår. Det är tur för mig att jag har Helena ett par hus bort. En konstig sak är t ex att de inte äter tillsammans som jag är van vid från min familj. Hela min uppväxt har det liksom utgått ifrån att på kvällen har man familjemiddag, pratar och så, men här verkar det inte vara så. Alla äter vid lite olika tidpunkter, på olika platser i husen och inte alls tillsammans som jag är van vid. Jag får helt enkelt välja mig.
Vårt område heter Los Angeles, vilket jag tycker är jättecoolt! Christina och Karen - som Helena bor med - skrattar lite lätt åt mig för att jag tycker det är så coolt.
Det finns här ett gäng ungdomar som vi hänger med och som första kvällen försökte lära mig och Helena salsa. De tröttnade på att vi inte lärde oss så fort och vi dansade svenska midsommar-danser istället. De tycker att svenskar är hyfsat knasiga.
Miljön här är helt fantastisk. Grönt överallt, berg som reser sig på båda sidor om området där vi bor, massa djur som går fria, färgglada fjärilar överallt och GALET mycket hundar. En kväll gick jag och Helena en bit upp på bergen och då hittade vi världens utsiktsplats, en sådan plats man kan sitta vid i flera timmar utan att tröttna och som inte vill fastna på bild. Man kunde se ner över en stad lång bort i fjärran och ljuset från gatorna lyste upp små vägar i mörkret. Magiskt var ordet.
Slutligen! Min familj är snäll mot mig, även om det känns lite konstigt att inte kunna konversera särskilt mycket, än mindre förstå. Jag hoppas att det ger sig!
Hasta luego!
fredag 17 september 2010
Fredag, lektionerna är avslutade för dagen och det ska simmas!
Heeeej!
Idag har varit en riktigt, riktigt jobbig dag, Jag vaknade ännu mindre utvilad än jag gick och la mig - det vill säga precis lika utmattad. Det, i kombination med spanskundervisning är ganska dåligt. Jag och Linnea har vår sista lektion i morgon förmiddag, och då blir det oregelbundna verb för hela slanten! Superbra, säger Linnea! Mindre kul, säger jag.
Nu väntar vi bara på att Cathrine ska avsluta sin lektion och sen ska vi iväg och simma. Det finns en sporthall ca 5 minuter ifrån skolan och till vilken vi har gratis inträde genom att vi går på skolan. Ikväll blir det att lista alla turistsaker vi vill göra; Costa Rica har SÅ mycket att erbjuda, alltifrån jättesköldpaddor till vulkaner, sagolika stränder och så vidare. Vi får se vad som händer.
Ikväll blir det också lite fredagsmys med chirre, dirre och gorre. Det är INTE spanska ord, det är Helena som på sin dalmål inte riktigt kan prata svenska. Jag tror att något av det betyder chips o godis.
Hasta luego!
Idag har varit en riktigt, riktigt jobbig dag, Jag vaknade ännu mindre utvilad än jag gick och la mig - det vill säga precis lika utmattad. Det, i kombination med spanskundervisning är ganska dåligt. Jag och Linnea har vår sista lektion i morgon förmiddag, och då blir det oregelbundna verb för hela slanten! Superbra, säger Linnea! Mindre kul, säger jag.
Nu väntar vi bara på att Cathrine ska avsluta sin lektion och sen ska vi iväg och simma. Det finns en sporthall ca 5 minuter ifrån skolan och till vilken vi har gratis inträde genom att vi går på skolan. Ikväll blir det att lista alla turistsaker vi vill göra; Costa Rica har SÅ mycket att erbjuda, alltifrån jättesköldpaddor till vulkaner, sagolika stränder och så vidare. Vi får se vad som händer.
Ikväll blir det också lite fredagsmys med chirre, dirre och gorre. Det är INTE spanska ord, det är Helena som på sin dalmål inte riktigt kan prata svenska. Jag tror att något av det betyder chips o godis.
Hasta luego!
Berättelsen om att köpa telefonkort
Heeej!
Nu vill jag delge en berättelse, en berättelse som ganska väl visar på kulturskillnaden mellan Sverige och Costa Rica i fråga om tid, uppfattning om denna och hur man prioriterar.
Det var en gång 4 svenskar som skulle köpa telefonkort i Coronado, Costa Rica. De traskade muntert till stormarknaden Mas X Menos där dessa såldes. Ganska snabbt hittade svenskarna rätt och ställde sig i kö. Det var två inglasade kassor á la Forex där det satt två äldre, måttligt uttråkade damer.
Svenskarna väntade tålmodigt medan humöret sakta började tröttna. Tankar som "hur lång tid ska det ta?", "är de inte klara snart?" och "men kom igen!" gick genom deras huvuden.
När det efter ungefär 10 minuter var deras tur gick de fram till kassan och förklarade sitt ärende. Alla fyra fick visa sina passkopior, varpå damen i kassan en efter en skrev in information i datorn. När den första informationen var inskriven hämtade hon ett kort, skrev ner information från kortet på en rad på ett papper och även det aktuella datumet. Processen började om igen för nästa person tills dess att alla svenskar fått sina kort och sina kvitton.
Under tiden hade en stor kö växt bakom svenskarna och de blev såklart lite stressade. Damen i kassan verkade dock inte märka någonting. Till exempel svarade hon på ett sms mitt i processen av att skriva siffror på ett papper.
Därefter förklarade hon för svenskarna att de var tvungna att gå in på stormarknaden, stå i kö där och betala i den kassan. Det gick alltså inte att betala där. "Därefter måste ni komma tillbaka och visa kvittot för mig", sa damen i kassan.
Svenskarna tittade fundersamt på varandra, skakade otroligt på huvudena och undrade hur lång tid detta skulle ta. Läxor och mat väntade där hemma, och det hade redan blivit mörkt.
Lydigt ställde de sig dock i den 10 min långa kön inne på stormarknaden och den ene av dem gick först för att betala alla fyra samtidigt. Väl framme i kassan säger de att de ska betala tillsammans, men kassörskan skakade tvärt på huvudet och avlade ett isande kallt "No!".
Svenskarna får alltså börja leta efter pengar, lydigt en efter en betala och sen gå ut. Väl ute går de tillbaka till den första kassan, telefonkassan med de äldre damerna, och ser den 20m långa kö som tidigare hade vuxit bakom dem. Den verkar inte komma någonstans. Lyckligtvis för svenskarna vinkar kassörskan att de får gå före och visa sina lappar - en och en, såklart. Detta var såklart inte populärt bland de andra köande som tittade konstigt, suckade och muttrade åt svenskarna.
Sensmoral: att köpa ett telefonkort, kontantkort, prepaid card eller vad du nu vill kalla det tar ungefär 25 sekunder i Sverige. Det största problemet brukar vara vilket nummer kunden föredrar. I Costa Rica tog motsvarande process lite över en timme. Och då fick vi dessutom gå före den 20m långa kön...
Slutsats: Sverige och Costa Rica skiljer sig rejält i fråga om definition av tid och vad som kan ta tid.
Nu vill jag delge en berättelse, en berättelse som ganska väl visar på kulturskillnaden mellan Sverige och Costa Rica i fråga om tid, uppfattning om denna och hur man prioriterar.
Det var en gång 4 svenskar som skulle köpa telefonkort i Coronado, Costa Rica. De traskade muntert till stormarknaden Mas X Menos där dessa såldes. Ganska snabbt hittade svenskarna rätt och ställde sig i kö. Det var två inglasade kassor á la Forex där det satt två äldre, måttligt uttråkade damer.
Svenskarna väntade tålmodigt medan humöret sakta började tröttna. Tankar som "hur lång tid ska det ta?", "är de inte klara snart?" och "men kom igen!" gick genom deras huvuden.
När det efter ungefär 10 minuter var deras tur gick de fram till kassan och förklarade sitt ärende. Alla fyra fick visa sina passkopior, varpå damen i kassan en efter en skrev in information i datorn. När den första informationen var inskriven hämtade hon ett kort, skrev ner information från kortet på en rad på ett papper och även det aktuella datumet. Processen började om igen för nästa person tills dess att alla svenskar fått sina kort och sina kvitton.
Under tiden hade en stor kö växt bakom svenskarna och de blev såklart lite stressade. Damen i kassan verkade dock inte märka någonting. Till exempel svarade hon på ett sms mitt i processen av att skriva siffror på ett papper.
Därefter förklarade hon för svenskarna att de var tvungna att gå in på stormarknaden, stå i kö där och betala i den kassan. Det gick alltså inte att betala där. "Därefter måste ni komma tillbaka och visa kvittot för mig", sa damen i kassan.
Svenskarna tittade fundersamt på varandra, skakade otroligt på huvudena och undrade hur lång tid detta skulle ta. Läxor och mat väntade där hemma, och det hade redan blivit mörkt.
Lydigt ställde de sig dock i den 10 min långa kön inne på stormarknaden och den ene av dem gick först för att betala alla fyra samtidigt. Väl framme i kassan säger de att de ska betala tillsammans, men kassörskan skakade tvärt på huvudet och avlade ett isande kallt "No!".
Svenskarna får alltså börja leta efter pengar, lydigt en efter en betala och sen gå ut. Väl ute går de tillbaka till den första kassan, telefonkassan med de äldre damerna, och ser den 20m långa kö som tidigare hade vuxit bakom dem. Den verkar inte komma någonstans. Lyckligtvis för svenskarna vinkar kassörskan att de får gå före och visa sina lappar - en och en, såklart. Detta var såklart inte populärt bland de andra köande som tittade konstigt, suckade och muttrade åt svenskarna.
Sensmoral: att köpa ett telefonkort, kontantkort, prepaid card eller vad du nu vill kalla det tar ungefär 25 sekunder i Sverige. Det största problemet brukar vara vilket nummer kunden föredrar. I Costa Rica tog motsvarande process lite över en timme. Och då fick vi dessutom gå före den 20m långa kön...
Slutsats: Sverige och Costa Rica skiljer sig rejält i fråga om definition av tid och vad som kan ta tid.
torsdag 16 september 2010
Paus på språksskolan!
Hola, amigos!
Nu har vi en liten 20 min paus i undervisningen. Lite skönt att slippa Santiago ett tag. Santiago är den av våra lärare som jag absolut inte tycker om. Bläh på honom.
Jag tänkte lägga upp lite bilder från nationaldagsfirandet igår. Awesome! Här kommer de:
Det var riktigt häftigt att se, speciellt hur alla skolor i närheten hade sin egen del i paraden, sin egen utstyrsel och sin egen musik. Riktigt festligt. Försök slå det, Malmöfestivalen!
Hasta luego!
Nu har vi en liten 20 min paus i undervisningen. Lite skönt att slippa Santiago ett tag. Santiago är den av våra lärare som jag absolut inte tycker om. Bläh på honom.
Jag tänkte lägga upp lite bilder från nationaldagsfirandet igår. Awesome! Här kommer de:
Det var riktigt häftigt att se, speciellt hur alla skolor i närheten hade sin egen del i paraden, sin egen utstyrsel och sin egen musik. Riktigt festligt. Försök slå det, Malmöfestivalen!
Hasta luego!
onsdag 15 september 2010
Från en frenetiskt dansande Coronado
... och nu också regnande Coronado!
Heeej!
Just nu befinner jag på ett Internetkafé (som för övrigt kostar motsvarande 4 kr/timme) i Coronado. Coronado är någonting mellan en stadsdel av San José och en förort, jag vet inte riktigt hur jag ska definiera det.
Idag är det den 15 september - en stor helgdag i Costa Rica. Det firas på gator och torg, och nu under förmiddagen har det varit folk överallt. Och då har vi ändå inte varit inne i San José där den riktigt stora festen är. Ticosarna (Tico = en costarikan) firar sin självständighet, från 1821, och det är fest överallt. Under hela vår vistelse här har det varit flaggor överallt - och då menar jag verkligen överallt, fönster, toaletter, dörrar, bilar, hus, gatlyktor, i människors händer, på väskor på ALLT!
Första veckan vi var här var en liten "introduktionsvecka" då vi träffade säkert ett 30-tal av de ticos som arbetar på kyrkan (ILCO, Iglesia Luterana Costaricence). Det var en vecka av konstant huvudvärk från att ha koncentrerat sig så mycket på det halvt okända språket. Jag har pluggat spanska på högstadiet och gymnasiet (sammanlagt 5 år), men det är ingenting mot att faktiskt höra språket i rasande tempo - och dessutom med costaricansk dialekt. Vissa dagar känns det som om att det är på väg att släppa, "nu snart kommer jag förstå allt!" och andra dagar fattar jag inte ett endaste ord av vad människor säger. Det går liksom upp och ner. Dock, enligt Anders (en av de svenska präster som bor här) så vande sig stipendiaterna från förra året sig ganska snabbt och de hade "bara" pluggat spanska i max två år hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer det! 3 månader är lång tid.
Jag har en bild här från första veckan, frukosten första dagen vi var här. Vi fick lagat frukost varje dag, och varje dag fanns en tallrik med frukter, olika frukter varje dag. Det var de godaste frukter jag någonsin ätit! Här är i alla fall mitt livs första Gallo Pinto:
Heeej!
Just nu befinner jag på ett Internetkafé (som för övrigt kostar motsvarande 4 kr/timme) i Coronado. Coronado är någonting mellan en stadsdel av San José och en förort, jag vet inte riktigt hur jag ska definiera det.
Idag är det den 15 september - en stor helgdag i Costa Rica. Det firas på gator och torg, och nu under förmiddagen har det varit folk överallt. Och då har vi ändå inte varit inne i San José där den riktigt stora festen är. Ticosarna (Tico = en costarikan) firar sin självständighet, från 1821, och det är fest överallt. Under hela vår vistelse här har det varit flaggor överallt - och då menar jag verkligen överallt, fönster, toaletter, dörrar, bilar, hus, gatlyktor, i människors händer, på väskor på ALLT!
Första veckan vi var här var en liten "introduktionsvecka" då vi träffade säkert ett 30-tal av de ticos som arbetar på kyrkan (ILCO, Iglesia Luterana Costaricence). Det var en vecka av konstant huvudvärk från att ha koncentrerat sig så mycket på det halvt okända språket. Jag har pluggat spanska på högstadiet och gymnasiet (sammanlagt 5 år), men det är ingenting mot att faktiskt höra språket i rasande tempo - och dessutom med costaricansk dialekt. Vissa dagar känns det som om att det är på väg att släppa, "nu snart kommer jag förstå allt!" och andra dagar fattar jag inte ett endaste ord av vad människor säger. Det går liksom upp och ner. Dock, enligt Anders (en av de svenska präster som bor här) så vande sig stipendiaterna från förra året sig ganska snabbt och de hade "bara" pluggat spanska i max två år hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer det! 3 månader är lång tid.
Jag har en bild här från första veckan, frukosten första dagen vi var här. Vi fick lagat frukost varje dag, och varje dag fanns en tallrik med frukter, olika frukter varje dag. Det var de godaste frukter jag någonsin ätit! Här är i alla fall mitt livs första Gallo Pinto:
Det kändes häftigt att äntligen äta det. Inte världens godaste maträtt, men i alla fall 4/5.
I söndags flyttade vi till en språkskola i Coronado där vi ska vara tills på lördag. Vi pluggar spanska från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, varje dag (bortsett idag, eftersom det är nationaldagsfirande). Det går som sagt upp och ner, men i slutändan tror jag mer upp än ner.
Här är en bild på skolan, som med costarikanska mått mätt är väldigt fin. Tja, med mina mått mätt också:
Imorgon, torsdag, kommer den svenska delegationen från Uppsala och från Växjö. Här krävs lite bakgrundsinformation för de av er som inte vet. Svenska Kyrkan och ILCO har ingått ett "sammarbetsavtal" som i princip säger att man ska vara vänkyrkor och att man ska tänka på varandra, be för varandra och ha lite närmare samarbete. I somras var en costarikansk delegation i Växjö där avtalet skrevs under en gång, och nu kommer ärkebiskop Anders Weijryd och en delegation från Växjö (sammanlagt kanske 10 personer) och det ska skrivas under ytterligare en gång. Helgen kommer för vår del alltså att spenderas med denna delegation, och bland annat fira Misa Inclusiva med dem på söndag.
Här är en intressant historia att berätta om detta. ILCO är en väldigt progressiv kyrkan (med svenska ögon sett) och med vissa costarikanska ögon är det närmast sjukligt. Costa Rica är ett konservativt land och statsreligionen är katolicism (Costa Rica är ett av de få länder i världen som fortfarande har en statskyrka) - exempelvis har katolska kyrkan här inga kvinnliga präster, tycker mycket illa om preventivmedel och sexualundervisning i skolan samt att den utesluter homosexuella (och en hel drös av andra grupper av människor).
ILCO arbetar med dessa grupper som alla på något vis möter svårigheter i landet, exempelvis nicaraguanska invandrare, ursprungsbefolkning, homosexuella, kvinnor, barn och så vidare. Detta ses inte på med blida ögon hos den katolska kyrkan. Någon har beskrivit ILCO som "den irriterande stenen i skon", som hela tiden finns där och stör etablissemanget.
Nu inför den svenska ärkebiskopens anländande hade denna information läckt till costarikanska medier som med buller och bång skrikit att "Den svenske ärkebiskopen kommer till Costa Rica för att fira mässa med homosexuella!"
Det ska bli väldigt intressant att följa hur detta utvecklar sig.
Angående vädret, som nu slänger ner ofattbara mängder vatten på oss, är det förutsägbart och väldigt rutinmässigt. Från det att solen går upp vid 5-tiden på morgonen tills ungefär 13-14 på eftermiddagen är det sol, varmt som bara den, och hur fint väder som helst. Ungefär vid 13-14 kommer regnet, och nu pratar vi inte svenskt ösregn - vi pratar svenskt ösregn multiplicerat ett tiotal gånger! Värst var häromdagen då vi satt på en restaurang och inte kunde se över på andra sidan gatan för allt regn.
När regnet kommer, kommer även åskan och så åskar det och regnar till 18-19 på kvällen då det blir mörkt. Så är det varje dag under deras regnperiod (vinter). Det är olika i olika delar av landet, eftersom landet har allt; en stor bergskedja som klyver det mitt itu, en atlandkust med galet hög luftfuktighet där det sällan regnar, en stillahavskust där det regnar HELA eftermiddagarna, högland, lågland, allt. Men det är ganska bra, för man vet att förmiddagarna är fina och eftermiddagarna är regniga.
Tyvärr blir det väldigt långa inlägg, eftersom jag har dåligt med tillgång till Internet, men det får jag helt enkelt acceptera. Sammanfattningsvis har jag nu varit här i 8 dagar och 70-ish återstår. Jag har redan upplevt hur mycket häftiga saker som helst, och har massor kvar. Spanskan lunkar på, upp och ner som en bergochdal-bana, och ger mig mer eller mindre huvudvärk varje dag. Det var allt ifrån ett ivrigt regnande Coronado, Costa Rica!
Hasta Luego!
torsdag 9 september 2010
Pa ILCOs kontor i San José
Heeeeej!
Nu sitter jag vid en dator pa ILCOs kontor i San José. Hela dagen idag har vi lite introduktion till kyrkan, träffar de som arbetar här (bland annat tre svenskar) och pratar om allt möjligt som har med utbytet att göra.
Fran början! Resan hit gick bra, utan nagra som helst komplikationer. Pa Kastrup i tisdags morse mötte jag upp med Cathrine och Linnea för att tillsammans flyga till London. Allting gick bra, och väl framme i London, genom alla security checks hittade vi Helena, som flugit fran Arlanda! Därefter flög vi fran London till Miami som jag hela tiden oroat mig för. Vi hade nämligen bara ca 3 h mellan vara flyg, och vi skulle genom alla secutiry, migration, hämta vara vaskor, checka in dem igen och hitta rätt gate. Senast jag skulle genomga denna process tog det över tre timmar.
Det visade sig att min oro varit helt i onödan. Allting gick väldigt enkelt och snabbt, och hux flux var vi pa ett flyg till San José. Vi funderade över hur mycket det hjälpte oss att vi hade vart nordiska utseende och det faktum att det star SWE i vara pass. Troligen väldigt mycket.
Nagonstans här började det ocksa kännas att vi faktiskt var pa väg. Tidigare hade det "bara" varit att flyga, de pratade engelska runt omkring oss och det var ingenting konstigt. Nu däremot addresserades allting först pa spanska, och därefter pa engelska.
Under flygningen tror jag att vi alla sov atminstone nagon timme. Vi kom fram i San José lokal tid 21.30, men i vara huvuden var klockan halv sex pa morgonen. Vi hade färdats i ca 20h.
Det gick enkelt genom alla kontroller i San José ocksa, och när vi hyfsat förvirrade gick ut fran flygplatsen ser vi tva personer vinka till oss och ga mot oss. Den förste av dem sag väldigt europeisk ut och när vi kommer närmare hälsar han oss glatt pa svenska "Välkomna till Centralamerika!".
Ungefär där nagonstans insag jag att jag faktiskt var i just centralamerika och hur häftigt det var!
Det visar sig i alla fall att det var Anders, utsänd medarbetare för svenska kyrkan, som kom och mötte oss, tillsammans med Erick, var kontaktperson hos ILCO. De var väldigt snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi fick tom flaggor av Erick eftersom september manad är den manad da Costa Rica firar sin Nationaldag. Hela manaden är tydligen en fest.Efter nagra dagar kan jag nu intyga att det är flaggor ÖVERALLT. Verkligen överallt.
Den natten, och fram till och med söndag, bor vi pa nagonting som liknar en kursgard vid namn DEI (förkortning för nagonting som betyder nagonting i stil med "Institutet för ekumenisk dialog"). Vi har det hur bra som helst där och Erick tar väl hand om oss.
De senaste tva dagarna har vi varit runt lite inne i San José och Erick har varit med oss nästan hela tiden. Jag vet inte om han börjar tröttna pa oss och vart ständiga fragande hur man säger saker, men jag hoppas inte det eftersom det kommer fortsätta ett bra tag. Spraket är inte sa farligt, och när folk pratar langsamt och tydligt förstar jag faktiskt!
Vi pluggar massa spanska ord hela dagarna, och mer och mer fastnar. Jag hr en känsla av att spraket nog kommer ge med sig. Vi har lyckats kommunicera hur bra som helst med Erick, och han pratar ingenting annat än spanska med oss.
Vi har idag träffat Katarina och Magnus, bada utsända fran svenska kyrkan och har bott i Costa Rica i sex ar och deras spanska är saklart därefter - HELT UNDERBAR!
Jag vet inte hur manga ganger vi har blivit introducerade för olika personer i kyrkan idag, men jag vet att det kommer bli manga, manga fler. Det är lika kul varje gang. Just precis nu blev jag lite avbruten när vi fick träffa en präst i en av de församlingar vi kommer att bo i. Han var nog ungefär 1.50cm lang och det blev saklart väldigt roligt när vi hälsade!
Sammanfattningsvis, allting är superbra (ja, mamma, resan gick bra, inga problem!) och nu maste jag avsluta!
Hasta luego!
Nu sitter jag vid en dator pa ILCOs kontor i San José. Hela dagen idag har vi lite introduktion till kyrkan, träffar de som arbetar här (bland annat tre svenskar) och pratar om allt möjligt som har med utbytet att göra.
Fran början! Resan hit gick bra, utan nagra som helst komplikationer. Pa Kastrup i tisdags morse mötte jag upp med Cathrine och Linnea för att tillsammans flyga till London. Allting gick bra, och väl framme i London, genom alla security checks hittade vi Helena, som flugit fran Arlanda! Därefter flög vi fran London till Miami som jag hela tiden oroat mig för. Vi hade nämligen bara ca 3 h mellan vara flyg, och vi skulle genom alla secutiry, migration, hämta vara vaskor, checka in dem igen och hitta rätt gate. Senast jag skulle genomga denna process tog det över tre timmar.
Det visade sig att min oro varit helt i onödan. Allting gick väldigt enkelt och snabbt, och hux flux var vi pa ett flyg till San José. Vi funderade över hur mycket det hjälpte oss att vi hade vart nordiska utseende och det faktum att det star SWE i vara pass. Troligen väldigt mycket.
Nagonstans här började det ocksa kännas att vi faktiskt var pa väg. Tidigare hade det "bara" varit att flyga, de pratade engelska runt omkring oss och det var ingenting konstigt. Nu däremot addresserades allting först pa spanska, och därefter pa engelska.
Under flygningen tror jag att vi alla sov atminstone nagon timme. Vi kom fram i San José lokal tid 21.30, men i vara huvuden var klockan halv sex pa morgonen. Vi hade färdats i ca 20h.
Det gick enkelt genom alla kontroller i San José ocksa, och när vi hyfsat förvirrade gick ut fran flygplatsen ser vi tva personer vinka till oss och ga mot oss. Den förste av dem sag väldigt europeisk ut och när vi kommer närmare hälsar han oss glatt pa svenska "Välkomna till Centralamerika!".
Ungefär där nagonstans insag jag att jag faktiskt var i just centralamerika och hur häftigt det var!
Det visar sig i alla fall att det var Anders, utsänd medarbetare för svenska kyrkan, som kom och mötte oss, tillsammans med Erick, var kontaktperson hos ILCO. De var väldigt snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi fick tom flaggor av Erick eftersom september manad är den manad da Costa Rica firar sin Nationaldag. Hela manaden är tydligen en fest.Efter nagra dagar kan jag nu intyga att det är flaggor ÖVERALLT. Verkligen överallt.
Den natten, och fram till och med söndag, bor vi pa nagonting som liknar en kursgard vid namn DEI (förkortning för nagonting som betyder nagonting i stil med "Institutet för ekumenisk dialog"). Vi har det hur bra som helst där och Erick tar väl hand om oss.
De senaste tva dagarna har vi varit runt lite inne i San José och Erick har varit med oss nästan hela tiden. Jag vet inte om han börjar tröttna pa oss och vart ständiga fragande hur man säger saker, men jag hoppas inte det eftersom det kommer fortsätta ett bra tag. Spraket är inte sa farligt, och när folk pratar langsamt och tydligt förstar jag faktiskt!
Vi pluggar massa spanska ord hela dagarna, och mer och mer fastnar. Jag hr en känsla av att spraket nog kommer ge med sig. Vi har lyckats kommunicera hur bra som helst med Erick, och han pratar ingenting annat än spanska med oss.
Vi har idag träffat Katarina och Magnus, bada utsända fran svenska kyrkan och har bott i Costa Rica i sex ar och deras spanska är saklart därefter - HELT UNDERBAR!
Jag vet inte hur manga ganger vi har blivit introducerade för olika personer i kyrkan idag, men jag vet att det kommer bli manga, manga fler. Det är lika kul varje gang. Just precis nu blev jag lite avbruten när vi fick träffa en präst i en av de församlingar vi kommer att bo i. Han var nog ungefär 1.50cm lang och det blev saklart väldigt roligt när vi hälsade!
Sammanfattningsvis, allting är superbra (ja, mamma, resan gick bra, inga problem!) och nu maste jag avsluta!
Hasta luego!
måndag 6 september 2010
15h kvar och jag är färdigpackad!
Heeeej!
Nu är det 15 timmar kvar tills planet lyfter från Kastrup - 15 timmar! Det är helt ofattbart!
Axel väckte mig i morse vid 9.30-tiden och sa att han var på väg. Lyckligtvis hittar han vägen själv, ha. Under dagen har vi gått en runda till pappa för att hämta saker (såklaart!), därefter en runda ner till stan för att införskaffa diverse saker. Bland annat hittade jag en bok om svenska högtider på spanska som jag köpte. Det blir perfekt.
Resten av eftermiddagen och kvällen har ägnats åt packande. Det är många saker som ska få plats i min väska, och det får inte väga mer än 23kg heller. Axel tycker i och för sig att det är ganska roligt att titta på hur jag släpar saker fram och tillbaka, upp ur väskan och ner igen.
Nu är det i alla fall helt klart och så här ser det ut:
Nu är det 15 timmar kvar tills planet lyfter från Kastrup - 15 timmar! Det är helt ofattbart!
Axel väckte mig i morse vid 9.30-tiden och sa att han var på väg. Lyckligtvis hittar han vägen själv, ha. Under dagen har vi gått en runda till pappa för att hämta saker (såklaart!), därefter en runda ner till stan för att införskaffa diverse saker. Bland annat hittade jag en bok om svenska högtider på spanska som jag köpte. Det blir perfekt.
Resten av eftermiddagen och kvällen har ägnats åt packande. Det är många saker som ska få plats i min väska, och det får inte väga mer än 23kg heller. Axel tycker i och för sig att det är ganska roligt att titta på hur jag släpar saker fram och tillbaka, upp ur väskan och ner igen.
Nu är det i alla fall helt klart och så här ser det ut:
Kameror var framme och då är Fina såklart i närheten. Till er som inte känner henne så är bilden ovan en bild på min kamera-älskande syster, Josefin.
15h kvar! Oj, vad nära det är! Ikväll blir sista kvällen i min egen säng innan äventyret börjar på allvar!
Here we go!
Hasta luego!
söndag 5 september 2010
Sändningsgudtjänst, stirrig kväll och 36h!
Heeej!
Jag var i eftermiddags i Höör tillsammans med pappa och Fina som följde med som sällskap till min sändningsgudstjänst. Den var tillsammans med Julia (Julias Brasilien), i hennes hemförsamling och med hennes mamma som präst. Sammanlagt hade ett trettiotal personer kommit dit och skapade en väldigt trevlig stämning.
Jag och Julia gick in i procession tillsammans med några som bar kors/ljus och liknande, vilket kändes ovanligt. Senaste gången jag gick in i procession inför en gudstjänst var nog vid min konfirmation för lite mer än 4 år sedan. När församlingen sedan reste sig upp kändes det verkligen som om jag och Julia var på väg att vigas.
Trots detta blev det en bra gudstjänst med sånger från Costa Rica och Brasilien, kollekt till Ung i den världsvida kyrkan och passande psalmer! Den efterföljande maten i församlingshemmet var god och sällskapet trevligt!
Nu på kvällen irrade jag först runt efter mitt pass i en halvtimme. Jag hade det i morse, men nu var det på något sätt borta. Jag ringde pappa halvdesperat, men han visste inte var det var. Jag letade vidare och lyckligtvis ringde pappa ca 10 min senare och hade hittat det.
På den positiva sidan har jag lärt mig det Costa Ricanska ordet för bönor (frijolitos), läst svenska erfarenheter från Costa Rica och läst på lite om mat. Här är också en bild på den vanligaste maträtten, Gallo Pinto, serverat med äggröra, korv och bröd:
Det kommer jag att få min beskärda del av inom de närmaste tre månaderna!
36h kvar tills flyget lyfter och min packning ser inte ut som jag skulle önska att den gjorde. Det löser sig nog! Jag ska försöka vänja huvudet vid mañana-kulturen lite mer.
Hasta luego!
Jag var i eftermiddags i Höör tillsammans med pappa och Fina som följde med som sällskap till min sändningsgudstjänst. Den var tillsammans med Julia (Julias Brasilien), i hennes hemförsamling och med hennes mamma som präst. Sammanlagt hade ett trettiotal personer kommit dit och skapade en väldigt trevlig stämning.
Jag och Julia gick in i procession tillsammans med några som bar kors/ljus och liknande, vilket kändes ovanligt. Senaste gången jag gick in i procession inför en gudstjänst var nog vid min konfirmation för lite mer än 4 år sedan. När församlingen sedan reste sig upp kändes det verkligen som om jag och Julia var på väg att vigas.
Trots detta blev det en bra gudstjänst med sånger från Costa Rica och Brasilien, kollekt till Ung i den världsvida kyrkan och passande psalmer! Den efterföljande maten i församlingshemmet var god och sällskapet trevligt!
Nu på kvällen irrade jag först runt efter mitt pass i en halvtimme. Jag hade det i morse, men nu var det på något sätt borta. Jag ringde pappa halvdesperat, men han visste inte var det var. Jag letade vidare och lyckligtvis ringde pappa ca 10 min senare och hade hittat det.
På den positiva sidan har jag lärt mig det Costa Ricanska ordet för bönor (frijolitos), läst svenska erfarenheter från Costa Rica och läst på lite om mat. Här är också en bild på den vanligaste maträtten, Gallo Pinto, serverat med äggröra, korv och bröd:
Det kommer jag att få min beskärda del av inom de närmaste tre månaderna!
36h kvar tills flyget lyfter och min packning ser inte ut som jag skulle önska att den gjorde. Det löser sig nog! Jag ska försöka vänja huvudet vid mañana-kulturen lite mer.
Hasta luego!
48h kvar - FYRTIOÅTTA TIMMAR!
Heeej!
Jag började dagen med att gå upp - alldeles för tidigt - och äta frukost med Mamma och Fina, någonting jag inte gjort på säkert 3 månader. Jag och Fina upprörde oss ganska mycket över SvDs partiledarutfrågning som idag hade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på framsidan. Jag ska försöka att inte bli för politisk i denna blogg, eftersom den ändå handlar om min resa till Costa Rica - inte om mina politiska åsikter här hemma.
Jag har precis lagt upp planen för dagen, med alla papper som ska kopieras, hitta alla saker jag behöver och samla dem på mitt golv. Det hör till ovanligheterna att skilda föräldrar är en nackdel, men idag är det så; jag har saker som jag behöver hos både mamma och pappa, och tyvärr kommer jag spendera en del av dagen med att springa fram och tillbaka mellan dem.
Jag tittar på klockan, räknar efter lite och inser att det är 48h kvar tills planet lyfter från Kastrup. FYRTIOÅTTA TIMMAR! Det är så nära att det känns! 48h! Jag vill bara åka nu!
Näst på tur står en runda bort till pappa (såklart-.-) och därefter ner till stan och köpa dollar. 48h! Herregud, vad nära det är och herregud vad taggad jag är!
Costa Rica HERE I COME!
Jag började dagen med att gå upp - alldeles för tidigt - och äta frukost med Mamma och Fina, någonting jag inte gjort på säkert 3 månader. Jag och Fina upprörde oss ganska mycket över SvDs partiledarutfrågning som idag hade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på framsidan. Jag ska försöka att inte bli för politisk i denna blogg, eftersom den ändå handlar om min resa till Costa Rica - inte om mina politiska åsikter här hemma.
Jag har precis lagt upp planen för dagen, med alla papper som ska kopieras, hitta alla saker jag behöver och samla dem på mitt golv. Det hör till ovanligheterna att skilda föräldrar är en nackdel, men idag är det så; jag har saker som jag behöver hos både mamma och pappa, och tyvärr kommer jag spendera en del av dagen med att springa fram och tillbaka mellan dem.
Jag tittar på klockan, räknar efter lite och inser att det är 48h kvar tills planet lyfter från Kastrup. FYRTIOÅTTA TIMMAR! Det är så nära att det känns! 48h! Jag vill bara åka nu!
Näst på tur står en runda bort till pappa (såklart-.-) och därefter ner till stan och köpa dollar. 48h! Herregud, vad nära det är och herregud vad taggad jag är!
Costa Rica HERE I COME!
lördag 4 september 2010
Avsked och Avfärd från Härnösand
Heeej!
Idag skingrades den nästan 70 pers stora gruppen av Sida-praktikanter åt alla håll. PRA102 på Sida Partnership Forum var officiellt över och nästa mål för samtliga deltagare är våra respektive länder. Alla ska ut någonstans och gruppen är tillsammans representerad i bland annat Etiopien, Tanzania, Peru, Thailand och mitt eget Costa Rica.
Det är nästan lite sorgligt att åka ifrån det rum där min väska vilat, den säng som under två veckor varit min. Det har varit en så skön stämning bland alla praktikanter som alla har så olika erfarenheter och ska iväg på olika uppdrag. En sak är dock säker; vi kommer alla tillbaka med ofantligt mycket mer i ryggsäcken än när vi åkte ut.
Efter en lång färd från Härnösand via Sundsvall, Stockholm och Malmö för att slutligen landa hemma i Trelleborg har jag nu sammanställt alla de saker jag ska göra innan tisdagen kommer. Det är snart så nära att jag kan börja räkna timmar.
Hasta luego!
Idag skingrades den nästan 70 pers stora gruppen av Sida-praktikanter åt alla håll. PRA102 på Sida Partnership Forum var officiellt över och nästa mål för samtliga deltagare är våra respektive länder. Alla ska ut någonstans och gruppen är tillsammans representerad i bland annat Etiopien, Tanzania, Peru, Thailand och mitt eget Costa Rica.
Det är nästan lite sorgligt att åka ifrån det rum där min väska vilat, den säng som under två veckor varit min. Det har varit en så skön stämning bland alla praktikanter som alla har så olika erfarenheter och ska iväg på olika uppdrag. En sak är dock säker; vi kommer alla tillbaka med ofantligt mycket mer i ryggsäcken än när vi åkte ut.
Efter en lång färd från Härnösand via Sundsvall, Stockholm och Malmö för att slutligen landa hemma i Trelleborg har jag nu sammanställt alla de saker jag ska göra innan tisdagen kommer. Det är snart så nära att jag kan börja räkna timmar.
Hasta luego!
fredag 3 september 2010
Sista dagarna i Härnösand!
Heeej!
Nu är ytterligare en sak på "att göra"-listan av klarad: skapa en reseblogg!
Här kommer jag att skriva mina tankar och upplevelser från Costa Rica, alla ticos och allt annat som är relevant!
Just nu sitter jag och Sidas egen pussel-expert, Carro, uppe och peppar med det bästa någonsin: Sångerna från Lejonkungen - PÅ SPANSKA! "YO VOY A SER EL REY LEÓN!"
Det är knappt så att jag förstår det, men om mindre än 5 dygn lyfter planet som tar mig, Cathrine, Helena och Linnea till Costa Rica. Uppladdningen började i mars med att ansöka till projektet, och sen har vägen gått genom ansökningsbesked, intervjuer, uppstartsvecka i juni med de andra 11 deltagarna, plugga spanska hela sommaren, och nu det absolut sista: Sida Praktikantkurs i Härnösand. Nu är det nära, som sagt mindre än 5 dygn, och det känns.
Det är nära nu! Snart gäller det! Snart...
Nu är ytterligare en sak på "att göra"-listan av klarad: skapa en reseblogg!
Här kommer jag att skriva mina tankar och upplevelser från Costa Rica, alla ticos och allt annat som är relevant!
Just nu sitter jag och Sidas egen pussel-expert, Carro, uppe och peppar med det bästa någonsin: Sångerna från Lejonkungen - PÅ SPANSKA! "YO VOY A SER EL REY LEÓN!"
Det är knappt så att jag förstår det, men om mindre än 5 dygn lyfter planet som tar mig, Cathrine, Helena och Linnea till Costa Rica. Uppladdningen började i mars med att ansöka till projektet, och sen har vägen gått genom ansökningsbesked, intervjuer, uppstartsvecka i juni med de andra 11 deltagarna, plugga spanska hela sommaren, och nu det absolut sista: Sida Praktikantkurs i Härnösand. Nu är det nära, som sagt mindre än 5 dygn, och det känns.
Det är nära nu! Snart gäller det! Snart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)