Värme, hård sadel och kokosnötter

Heeej!

I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.

Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.

Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.

På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.

På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:

Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.

Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!

Ciaaaao!