Dödar man en kommer... 4 på begravning!

Ja, det är precis det vi pratar om. Kackorlackorna...
Jag har hittat en rejäl rädsla hos mig själv.

Häromdagen när jag skulle gå ut i köket vid 22-tiden på kvällen stod där en tallrik på skänken som vi har mitt i köket. I denna tallrik låg en 4-5 cm stor kackerlacka. Jag blev ganska rädd, skrek på Christina och frågade om det var en kackerlacka. Bläh, sa hon och nickade instämmande. Hon dödade den, brutalt nog, med en kvast.

Jag försökte smälta det, och det gick ganska bra; jag tänkte inte mer på det. På lördagen sen, efter att vi varit ute på en bar med typ 10 ungdomar här, och kom hem vid 1.30-tiden, satte jag mig med en kopp te för att skriva av mig. När jag var klar gick jag intet ont anande ut i köket för att ställa koppen där. I samma ögonblick som jag slår på ljuset ser jag fyra (4!) kackerlackor springa runt i köket. Stora, äckliga, kvicka kackerlackor! Jag frös till, vågade inte röra mig. Jag sträckte mig försiktigt bort mot vasken, beredd på att hoppa två meter bakåt om en kackerlacka skulle börja gå mot mig. Jag lyckades både ställa koppen och ta mig tillbaka till mitt rum, där jag kunde andas ut.

... fast, finns det kackerlackor i köket så finns det garanterat monster (eller fler kackerlackor) under min säng.
Efter någon minuts funderande på om jag skulle vara vaken hela natten eller vad jag skulle göra, tog jag mitt förnuft till fånga och försökte gå och lägga mig i alla fall. Precis när jag tog detta beslut känner jag hur någonting rör sig på mitt högra ben, i höjd med knäet. Jag hoppar till och ser att det är en kackerlacka som klättrar på mitt byxben! MITT BYXBEN! Jag slog ner den på golvet med den penna jag för tillfället råkade ha i handen, och hoppade förskräckt bort från sängen. Kackerlackan sprang in under sängen.

Nu inte bara trodde jag att det fanns kackerlackor under sängen. Nu visste jag. I mitt funderande över hur jag skulle ta mig till hörde jag ett mjauande från Sisi, den gosigaste av familjens katter. En idé dök upp i mitt huvud. Jag öppnade dörren och lockade på Sisi, som såklart kom springande. När hon kommit in på mitt rum stängde jag dörren och lät henne undersöka mitt rum - speciellt min väska - en aning.

Därefter kröp jag försiktigt ner i sängen, säker på att Sisi kommer lösa problemet med kackerlackorna i mitt rum. Jag släckte lampan och lyssnade efter det jag visste skulle hända. Mycket riktigt, efter cirka en minut hör jag hur Sisi rusar genom rummet, skrapar med klorna mot golvet och börjar tugga på någonting. Krafs, krafs, krafs. Jag kunde andas ut!

Jag tror aldrig att jag tyckt om en katt så mycket som just då, och resten av nätterna ska jag försöka ha Sisi i mitt rum. Sisi - min naturliga försvarare mot kackerlackor!