Heeej!
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar