Heeej!
Idag, på förmiddagen, begav vi oss till kyrkan för att vara med på en sorts fördjupad bibelstudie. Jag och Helena, beväpnade med den parallella spansk-engelska bibel vi lånat av Magnus och Katarina, försökte inte bara förstå vad texten handlade om rent bildligt, utan även språkligt. Vi lyckades väldigt bra och kunde delta i diskussionen. Efter två och en halv timme av diskussioner och reflektioner var jag helt utmattad. Att koncetrera sig så oerhört för att förstå en diskussion på ett annat språk är krävande.
Igår var vi (alla fyra svenskar) på HIV-semiarium på ILCO. De planerade mest den föreläsning som de ska hålla på ILCO i början av december, och med tanke på tidpunkten tappades vårt intresse en aning. När det var lunchdags åkte vi med Magnus och Katarina för att äta på en speciell vegetarisk restaurang. Maten var obeskrivligt god! Det var väldigt mysigt, även om personalen envisades med att prata engelska med oss. Magnus & Katarina, som bott här i snart sex år och pratar utmärkt spanska, blir lika bittra varje gång.
När vi kommit hem till Alajuelita vid 3-tiden på eftermiddagen gjorde vi den berömda Arroz con Leche. Man skulle kunna likna det vis risgrynsgröt, men jag vill inte säga att det är samma. Arroz con Leche har för oss blivit en halv avgudad efterätt - gud, vad det är gott!
Under eftermiddagen landade även dagens bomb! Den 27 november, två dagar innan vi åker hem från Costa Rica, ska vi på bröllop! Nej, det är inte jag och Helena som ska gifta oss - även om massor av människor här verkar tro det, av någon outgrundlig anledning - utan det är en systerson till Pedro, och vi är bjudna! Det är dessutom ett katolsk bröllop, vilket gör det ännu mer intressant!
Nu ska jag njuta av Arroz con Leche som efterrätt till den superba mat vi precis åt!
Ciaao!
lördag 30 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Alajuelita - landat, upptäckt och reflekterat
Heeej!
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
måndag 25 oktober 2010
Farväl, farväl, du ljuva Puriscal
Heeej!
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Det bästa jag gjort i mitt liv
Hittills, ska nämnas.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
torsdag 21 oktober 2010
Malecu-familj, Río Celeste och Vulcan Arenal
Heeej!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
fredag 15 oktober 2010
Rånens vecka!
Heeej!
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
söndag 10 oktober 2010
SAT-prov och hur bussar fungerar i San José
Idag hade jag min utflykt till Lincoln School, för att skriva SAT-prov. Provet i sig kändes bra, men man vet aldrig. Det intressanta med dagen var alla bussfärder. Jag slutar aldrig att förundras över hur denna stad är planerad, eller snarare saknar planering, och hur saker och ting faktiskt fungerar.
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Jordbävning! - Upplevelser utöver det vanliga!
Heeej!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
"Skalvet skrämde upp invånarna i huvudstaden San José och fick föremål att ramla ned från hyllorna, men orsakade inga allvarliga skador i staden."
Då kan man enkelt tro att effekterna är förödande; bilder från Haiti hoppar upp i huvudet."En del människor flydde ut på gatorna när skalvet inträffade, 4,5 mil från San José."
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
torsdag 7 oktober 2010
Utflykt till Escazú - Gringoland!
Heeej!
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
måndag 4 oktober 2010
Bilder från Termales del Bosque
Här är lite bilder från Termales del Bosque, stället med vulkaniskt uppvärmda pooler som vi badade i under ett dygn. Lyxrestauranger, supergod mat, finfint hus att bo i, och SUPERFIN miljö! Jag låter bilderna tala för sig själv:
En bild på de små hundvalparna också!
söndag 3 oktober 2010
Keisha har fått valpar!
Heeej!
Här finns en hund i vårt lilla hus - eller snarare utanför, med tanke på att det egentligen inte är familjens hund - som har gått gravid nu medans jag varit här. Keisha har varit jättetjock runt magen och alla har liksom väntat på att valparna ska födas.
Och vet ni vad? Nu har det hänt!
När jag vaknade imorse möttes jag av en Christina som sa att Keisha hade fött valparna under natten. 8 stycken mini-mini-mini små, hamsterliknande valpar ligger nu ute i Keishas nybyggda hus. De är bland det sötaste jag någonsin sett! Det mesta jag sett i barn-till-djur-väg var ett par 2-3 veckor gamla katter. Nu har jag sett alldeles, alldeles nyfödda valpar! Bilder kommer imorgon, tillsammans med en berättelse om paradiset Termales del Bosque!
Hasta luego!
Här finns en hund i vårt lilla hus - eller snarare utanför, med tanke på att det egentligen inte är familjens hund - som har gått gravid nu medans jag varit här. Keisha har varit jättetjock runt magen och alla har liksom väntat på att valparna ska födas.
Och vet ni vad? Nu har det hänt!
När jag vaknade imorse möttes jag av en Christina som sa att Keisha hade fött valparna under natten. 8 stycken mini-mini-mini små, hamsterliknande valpar ligger nu ute i Keishas nybyggda hus. De är bland det sötaste jag någonsin sett! Det mesta jag sett i barn-till-djur-väg var ett par 2-3 veckor gamla katter. Nu har jag sett alldeles, alldeles nyfödda valpar! Bilder kommer imorgon, tillsammans med en berättelse om paradiset Termales del Bosque!
Hasta luego!
Costarikansk byråkrati igen - i en bilolycka!
Ok, bilolycka är att ta i! Verkligen.
I onsdags hade vi gått upp aptidigt för att åka med Gilberto (pastorn i Puriscal) in till San José där vi skulle gå på en typ av temadag på universitetet för bibelstudier. Christina och Helena var med, och även en tysk volontär vid namn Dana.
Vi åkte fram genom rusningstrafiken i ett regnande Costa Rica, en morgon som många andra. Plötsligt såg jag hur bilen framför bromsade hårt och i ögonvrån såg jag hur Gilberto inte upptäckte det. Något för sent såg han dock faran, slängde sig på bromsen och styrde åt sidan, ut på spärrområdet vid en avfart på motorvägen. Det räckte inte, utan vi "gav bilen en kyss", som Gilberto senare uttryckte det. Vi stötte i höger bakdel på bilen så att det blev ett märke, kanske 5 cm i diameter. Vi kanske "krockade" i 5 km/h.
Det känns som en ganska enkel angelägenhet, som om man utbyter nummer och kör vidare. Framför allt med tanke på att vi täckte en fil på en motorväg i rusningsrafik.
Men nej, nu är vi i Costa Rica och här har vi vissa sätt att hantera saker och ting på! Lagen föreskriver att har det skett en olycka, får ingenting flytta på sig förrän en representant från det statliga försäkringsbolaget inspekterat allting. Oavsett hur fordonen står.
Alltså, vi, tillsammans med två bilar framför oss som också krockat, och kanske 3 bilar bakom oss som stött i varandra (ungefär på samma vis som vi, dvs pyttemärken, inga problem någonstans) satt o väntade på att någon från MOPT ska komma.
Här krävs en förklaring. Det roliga med MOPT är en speciell sak. När vissa ungdomar ska försöka vara coola knyter de handen och klonkar handet mot en annan ungdoms hand, väldigt nätt och försiktigt, som en typ av hälsning, eller tecken på uppskattning. I vissa delar av min umgängeskrets kallas detta "att klonka". Bland ungdomarna här kan man också göra så, och då säger man "Buena Mop, vilket jag aldrig upphör att roas över (Mop, som i städmopp, producerar en bild av någon som torkar golvet med en mopp i mitt huvud). Då blir dessa MOPT-representanter ytterligare en nivå av humor.
Åter till "olyckan". När denna person väl kom mättes avståndet från bilarna till spärrområdet - på centimetern - fotograferar ALLA vinklar av ALLA bilar, fotograferar skadan. Pratar med förarna, tar deras personuppgifter - typ 15 gånger om, och jag vet inte hur många gånger Gilberto gick ut ur bilen, pratade med killen, satte sig igen, visade ID, uppgav telefonnummer etc.
Därefter, när alla dessa tusen saker är gjorda, då måste vi såklaaart ta personuppgifter för ALLA passagerare också! Upp med passkopier för alla, skriva ner nummer och namn och så vidare. Håll i tanken att bilarna fortfarande blockerar ett körfält på motorvägen i rusningstrafik.
Jag vet inte hur lång tid hela proceduren tog, men vi blev ca 2h försenade till dit vi skulle, så jag gissar att vi satt där i ca 2h.
Det är intressant hur vissa saker är annorlunda för mitt svenska huvud.
I onsdags hade vi gått upp aptidigt för att åka med Gilberto (pastorn i Puriscal) in till San José där vi skulle gå på en typ av temadag på universitetet för bibelstudier. Christina och Helena var med, och även en tysk volontär vid namn Dana.
Vi åkte fram genom rusningstrafiken i ett regnande Costa Rica, en morgon som många andra. Plötsligt såg jag hur bilen framför bromsade hårt och i ögonvrån såg jag hur Gilberto inte upptäckte det. Något för sent såg han dock faran, slängde sig på bromsen och styrde åt sidan, ut på spärrområdet vid en avfart på motorvägen. Det räckte inte, utan vi "gav bilen en kyss", som Gilberto senare uttryckte det. Vi stötte i höger bakdel på bilen så att det blev ett märke, kanske 5 cm i diameter. Vi kanske "krockade" i 5 km/h.
Det känns som en ganska enkel angelägenhet, som om man utbyter nummer och kör vidare. Framför allt med tanke på att vi täckte en fil på en motorväg i rusningsrafik.
Men nej, nu är vi i Costa Rica och här har vi vissa sätt att hantera saker och ting på! Lagen föreskriver att har det skett en olycka, får ingenting flytta på sig förrän en representant från det statliga försäkringsbolaget inspekterat allting. Oavsett hur fordonen står.
Alltså, vi, tillsammans med två bilar framför oss som också krockat, och kanske 3 bilar bakom oss som stött i varandra (ungefär på samma vis som vi, dvs pyttemärken, inga problem någonstans) satt o väntade på att någon från MOPT ska komma.
Här krävs en förklaring. Det roliga med MOPT är en speciell sak. När vissa ungdomar ska försöka vara coola knyter de handen och klonkar handet mot en annan ungdoms hand, väldigt nätt och försiktigt, som en typ av hälsning, eller tecken på uppskattning. I vissa delar av min umgängeskrets kallas detta "att klonka". Bland ungdomarna här kan man också göra så, och då säger man "Buena Mop, vilket jag aldrig upphör att roas över (Mop, som i städmopp, producerar en bild av någon som torkar golvet med en mopp i mitt huvud). Då blir dessa MOPT-representanter ytterligare en nivå av humor.
Åter till "olyckan". När denna person väl kom mättes avståndet från bilarna till spärrområdet - på centimetern - fotograferar ALLA vinklar av ALLA bilar, fotograferar skadan. Pratar med förarna, tar deras personuppgifter - typ 15 gånger om, och jag vet inte hur många gånger Gilberto gick ut ur bilen, pratade med killen, satte sig igen, visade ID, uppgav telefonnummer etc.
Därefter, när alla dessa tusen saker är gjorda, då måste vi såklaaart ta personuppgifter för ALLA passagerare också! Upp med passkopier för alla, skriva ner nummer och namn och så vidare. Håll i tanken att bilarna fortfarande blockerar ett körfält på motorvägen i rusningstrafik.
Jag vet inte hur lång tid hela proceduren tog, men vi blev ca 2h försenade till dit vi skulle, så jag gissar att vi satt där i ca 2h.
Det är intressant hur vissa saker är annorlunda för mitt svenska huvud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)