1-vecka-kvar-rapport

Heeej!

Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.

Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!

Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.

För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.

Allt detta bär jag för alltid med mig: 

Hur lika vi är, och hur olika vi tvingas bli.