Från en frenetiskt dansande Coronado

... och nu också regnande Coronado!

Heeej!

Just nu befinner jag på ett Internetkafé (som för övrigt kostar motsvarande 4 kr/timme) i Coronado. Coronado är någonting mellan en stadsdel av San José och en förort, jag vet inte riktigt hur jag ska definiera det.

Idag är det den 15 september - en stor helgdag i Costa Rica. Det firas på gator och torg, och nu under förmiddagen har det varit folk överallt. Och då har vi ändå inte varit inne i San José där den riktigt stora festen är. Ticosarna (Tico = en costarikan) firar sin självständighet, från 1821, och det är fest överallt. Under hela vår vistelse här har det varit flaggor överallt - och då menar jag verkligen överallt, fönster, toaletter, dörrar, bilar, hus, gatlyktor, i människors händer, på väskor på ALLT!

Första veckan vi var här var en liten "introduktionsvecka" då vi träffade säkert ett 30-tal av de ticos som arbetar på kyrkan (ILCO, Iglesia Luterana Costaricence). Det var en vecka av konstant huvudvärk från att ha koncentrerat sig så mycket på det halvt okända språket. Jag har pluggat spanska på högstadiet och gymnasiet (sammanlagt 5 år), men det är ingenting mot att faktiskt höra språket i rasande tempo - och dessutom med costaricansk dialekt. Vissa dagar känns det som om att det är på väg att släppa, "nu snart kommer jag förstå allt!" och andra dagar fattar jag inte ett endaste ord av vad människor säger. Det går liksom upp och ner. Dock, enligt Anders (en av de svenska präster som bor här) så vande sig stipendiaterna från förra året sig ganska snabbt och de hade "bara" pluggat spanska i max två år hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer det! 3 månader är lång tid.

Jag har en bild här från första veckan, frukosten första dagen vi var här. Vi fick lagat frukost varje dag, och varje dag fanns en tallrik med frukter, olika frukter varje dag. Det var de godaste frukter jag någonsin ätit! Här är i alla fall mitt livs första Gallo Pinto:

Det kändes häftigt att äntligen äta det. Inte världens godaste maträtt, men i alla fall 4/5. 

I söndags flyttade vi till en språkskola i Coronado där vi ska vara tills på lördag. Vi pluggar spanska från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, varje dag (bortsett idag, eftersom det är nationaldagsfirande). Det går som sagt upp och ner, men i slutändan tror jag mer upp än ner.

Här är en bild på skolan, som med costarikanska mått mätt är väldigt fin. Tja, med mina mått mätt också:


 

Imorgon, torsdag, kommer den svenska delegationen från Uppsala och från Växjö. Här krävs lite bakgrundsinformation för de av er som inte vet. Svenska Kyrkan och ILCO har ingått ett "sammarbetsavtal" som i princip säger att man ska vara vänkyrkor och att man ska tänka på varandra, be för varandra och ha lite närmare samarbete. I somras var en costarikansk delegation i Växjö där avtalet skrevs under en gång, och nu kommer ärkebiskop Anders Weijryd och en delegation från Växjö (sammanlagt kanske 10 personer) och det ska skrivas under ytterligare en gång. Helgen kommer för vår del alltså att spenderas med denna delegation, och bland annat fira Misa Inclusiva med dem på söndag.

Här är en intressant historia att berätta om detta. ILCO är en väldigt progressiv kyrkan (med svenska ögon sett) och med vissa costarikanska ögon är det närmast sjukligt. Costa Rica är ett konservativt land och statsreligionen är katolicism (Costa Rica är ett av de få länder i världen som fortfarande har en statskyrka) - exempelvis har katolska kyrkan här inga kvinnliga präster, tycker mycket illa om preventivmedel och sexualundervisning i skolan samt att den utesluter homosexuella (och en hel drös av andra grupper av människor).

 

ILCO arbetar med dessa grupper som alla på något vis möter svårigheter i landet, exempelvis nicaraguanska invandrare, ursprungsbefolkning, homosexuella, kvinnor, barn och så vidare. Detta ses inte på med blida ögon hos den katolska kyrkan. Någon har beskrivit ILCO som "den irriterande stenen i skon", som hela tiden finns där och stör etablissemanget.

Nu inför den svenska ärkebiskopens anländande hade denna information läckt till costarikanska medier som med buller och bång skrikit att "Den svenske ärkebiskopen kommer till Costa Rica för att fira mässa med homosexuella!"

Det ska bli väldigt intressant att följa hur detta utvecklar sig. 

Angående vädret, som nu slänger ner ofattbara mängder vatten på oss, är det förutsägbart och väldigt rutinmässigt. Från det att solen går upp vid 5-tiden på morgonen tills ungefär 13-14 på eftermiddagen är det sol, varmt som bara den, och hur fint väder som helst. Ungefär vid 13-14 kommer regnet, och nu pratar vi inte svenskt ösregn - vi pratar svenskt ösregn multiplicerat ett tiotal gånger! Värst var häromdagen då vi satt på en restaurang och inte kunde se över på andra sidan gatan för allt regn. 

När regnet kommer, kommer även åskan och så åskar det och regnar till 18-19 på kvällen då det blir mörkt. Så är det varje dag under deras regnperiod (vinter). Det är olika i olika delar av landet, eftersom landet har allt; en stor bergskedja som klyver det mitt itu, en atlandkust med galet hög luftfuktighet där det sällan regnar, en stillahavskust där det regnar HELA eftermiddagarna, högland, lågland, allt. Men det är ganska bra, för man vet att förmiddagarna är fina och eftermiddagarna är regniga.

Tyvärr blir det väldigt långa inlägg, eftersom jag har dåligt med tillgång till Internet, men det får jag helt enkelt acceptera. Sammanfattningsvis har jag nu varit här i 8 dagar och 70-ish återstår. Jag har redan upplevt hur mycket häftiga saker som helst, och har massor kvar. Spanskan lunkar på, upp och ner som en bergochdal-bana, och ger mig mer eller mindre huvudvärk varje dag. Det var allt ifrån ett ivrigt regnande Coronado, Costa Rica!

Hasta Luego!