Liturgiska funderingar

Heeej!

Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.

En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:

"Somos prisioneros de pecador"

(Ungefär översättning: Vi är syndens fångar)
Varför säger man detta?

Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.

Jag vet alltså om att jag "syndar". 

Är det då nödvändigt att gång på gång, gudstjänst efter gudstjänst, upprepa detta för mig?

Under gudstjänsten igår funderade jag över paralleller till andra ämnen. Målet - må det vara bildligt - är att inte göra fel, att inte såra eller skada andra. Så hur gör man med andra problem?

Säger jag till personer med läs- och skrivsvårigheter att de är riktigt usla på att läsa/skriva?

Säger jag till personer med dåligt självförtroende att de är dåliga, usla, värdelösa?

Säger jag till alkoholister som försöker ta sig ur sitt beroende att de aldrig kommer att lyckas?

Nej, det gör jag inte. Jag stöttar. Jag försöker uppmuntra. Så, varför ska jag då, gång efter annan, behöva upprepa orden "vi är syndare" bara för att jag sitter i en kyrka?

Kyrkan som institution har en alldeles för lång historia av att trycka ner personer, av att förminska deras självförtroende och av att släcka den gnista av hopp som ibland infunnit sig hos dem. 

Det räcker med att trycka ner personer i Guds namn. I en kyrka vill jag känna stöd, att det finns någon som hjälper mig, att jag inte är ensam i min kamp. Jag vill inte höra att jag misslyckas - det hjälper mig inte.