Heeej!
Jag vill bara kort kommentera att luftfuktigheten här är galen. Jag duschar, tar min handuk för att torka mig, och efter att jag torkat mig är jag fortfarande lika blöt! Förbaskade luftfuktighet!
tisdag 28 september 2010
måndag 27 september 2010
Dödar man en kommer... 4 på begravning!
Ja, det är precis det vi pratar om. Kackorlackorna...
Jag har hittat en rejäl rädsla hos mig själv.
Häromdagen när jag skulle gå ut i köket vid 22-tiden på kvällen stod där en tallrik på skänken som vi har mitt i köket. I denna tallrik låg en 4-5 cm stor kackerlacka. Jag blev ganska rädd, skrek på Christina och frågade om det var en kackerlacka. Bläh, sa hon och nickade instämmande. Hon dödade den, brutalt nog, med en kvast.
Jag försökte smälta det, och det gick ganska bra; jag tänkte inte mer på det. På lördagen sen, efter att vi varit ute på en bar med typ 10 ungdomar här, och kom hem vid 1.30-tiden, satte jag mig med en kopp te för att skriva av mig. När jag var klar gick jag intet ont anande ut i köket för att ställa koppen där. I samma ögonblick som jag slår på ljuset ser jag fyra (4!) kackerlackor springa runt i köket. Stora, äckliga, kvicka kackerlackor! Jag frös till, vågade inte röra mig. Jag sträckte mig försiktigt bort mot vasken, beredd på att hoppa två meter bakåt om en kackerlacka skulle börja gå mot mig. Jag lyckades både ställa koppen och ta mig tillbaka till mitt rum, där jag kunde andas ut.
... fast, finns det kackerlackor i köket så finns det garanterat monster (eller fler kackerlackor) under min säng.
Efter någon minuts funderande på om jag skulle vara vaken hela natten eller vad jag skulle göra, tog jag mitt förnuft till fånga och försökte gå och lägga mig i alla fall. Precis när jag tog detta beslut känner jag hur någonting rör sig på mitt högra ben, i höjd med knäet. Jag hoppar till och ser att det är en kackerlacka som klättrar på mitt byxben! MITT BYXBEN! Jag slog ner den på golvet med den penna jag för tillfället råkade ha i handen, och hoppade förskräckt bort från sängen. Kackerlackan sprang in under sängen.
Nu inte bara trodde jag att det fanns kackerlackor under sängen. Nu visste jag. I mitt funderande över hur jag skulle ta mig till hörde jag ett mjauande från Sisi, den gosigaste av familjens katter. En idé dök upp i mitt huvud. Jag öppnade dörren och lockade på Sisi, som såklart kom springande. När hon kommit in på mitt rum stängde jag dörren och lät henne undersöka mitt rum - speciellt min väska - en aning.
Därefter kröp jag försiktigt ner i sängen, säker på att Sisi kommer lösa problemet med kackerlackorna i mitt rum. Jag släckte lampan och lyssnade efter det jag visste skulle hända. Mycket riktigt, efter cirka en minut hör jag hur Sisi rusar genom rummet, skrapar med klorna mot golvet och börjar tugga på någonting. Krafs, krafs, krafs. Jag kunde andas ut!
Jag tror aldrig att jag tyckt om en katt så mycket som just då, och resten av nätterna ska jag försöka ha Sisi i mitt rum. Sisi - min naturliga försvarare mot kackerlackor!
Jag har hittat en rejäl rädsla hos mig själv.
Häromdagen när jag skulle gå ut i köket vid 22-tiden på kvällen stod där en tallrik på skänken som vi har mitt i köket. I denna tallrik låg en 4-5 cm stor kackerlacka. Jag blev ganska rädd, skrek på Christina och frågade om det var en kackerlacka. Bläh, sa hon och nickade instämmande. Hon dödade den, brutalt nog, med en kvast.
Jag försökte smälta det, och det gick ganska bra; jag tänkte inte mer på det. På lördagen sen, efter att vi varit ute på en bar med typ 10 ungdomar här, och kom hem vid 1.30-tiden, satte jag mig med en kopp te för att skriva av mig. När jag var klar gick jag intet ont anande ut i köket för att ställa koppen där. I samma ögonblick som jag slår på ljuset ser jag fyra (4!) kackerlackor springa runt i köket. Stora, äckliga, kvicka kackerlackor! Jag frös till, vågade inte röra mig. Jag sträckte mig försiktigt bort mot vasken, beredd på att hoppa två meter bakåt om en kackerlacka skulle börja gå mot mig. Jag lyckades både ställa koppen och ta mig tillbaka till mitt rum, där jag kunde andas ut.
... fast, finns det kackerlackor i köket så finns det garanterat monster (eller fler kackerlackor) under min säng.
Efter någon minuts funderande på om jag skulle vara vaken hela natten eller vad jag skulle göra, tog jag mitt förnuft till fånga och försökte gå och lägga mig i alla fall. Precis när jag tog detta beslut känner jag hur någonting rör sig på mitt högra ben, i höjd med knäet. Jag hoppar till och ser att det är en kackerlacka som klättrar på mitt byxben! MITT BYXBEN! Jag slog ner den på golvet med den penna jag för tillfället råkade ha i handen, och hoppade förskräckt bort från sängen. Kackerlackan sprang in under sängen.
Nu inte bara trodde jag att det fanns kackerlackor under sängen. Nu visste jag. I mitt funderande över hur jag skulle ta mig till hörde jag ett mjauande från Sisi, den gosigaste av familjens katter. En idé dök upp i mitt huvud. Jag öppnade dörren och lockade på Sisi, som såklart kom springande. När hon kommit in på mitt rum stängde jag dörren och lät henne undersöka mitt rum - speciellt min väska - en aning.
Därefter kröp jag försiktigt ner i sängen, säker på att Sisi kommer lösa problemet med kackerlackorna i mitt rum. Jag släckte lampan och lyssnade efter det jag visste skulle hända. Mycket riktigt, efter cirka en minut hör jag hur Sisi rusar genom rummet, skrapar med klorna mot golvet och börjar tugga på någonting. Krafs, krafs, krafs. Jag kunde andas ut!
Jag tror aldrig att jag tyckt om en katt så mycket som just då, och resten av nätterna ska jag försöka ha Sisi i mitt rum. Sisi - min naturliga försvarare mot kackerlackor!
fredag 24 september 2010
Lite bilder från mitt område, "Los Angeles"!
Heeej!
Jag slutar aldrig förundra mig över att mitt område faktiskt heter "Los Angeles". Det är så coolt!
Igår kväll hade vi bibelstudier med några personer från församlingen, och de lade det på en nivå så att jag och Helena kunde vara med. Vi pratade lite, med utgångspunkt i första mosebok och skapelseberättelserna, om hur vi människor behandlar vår natur och vad man kan göra åt det.
Senare på kvällen fortsatte salsa-dansandet, och det känns faktiskt bättre. Jag är fortfarande uruselt skitdålig, men det blir bättre. Tänk, på lördag när vi ska ut kanske jag är BÄST!
Här är lite bilder från min omgivning här i Carit de Puriscal:
Det här är ett litet urval! Mer kommer!
Hasta luego!
Jag slutar aldrig förundra mig över att mitt område faktiskt heter "Los Angeles". Det är så coolt!
Igår kväll hade vi bibelstudier med några personer från församlingen, och de lade det på en nivå så att jag och Helena kunde vara med. Vi pratade lite, med utgångspunkt i första mosebok och skapelseberättelserna, om hur vi människor behandlar vår natur och vad man kan göra åt det.
Senare på kvällen fortsatte salsa-dansandet, och det känns faktiskt bättre. Jag är fortfarande uruselt skitdålig, men det blir bättre. Tänk, på lördag när vi ska ut kanske jag är BÄST!
Här är lite bilder från min omgivning här i Carit de Puriscal:
Det här är ett litet urval! Mer kommer!
Hasta luego!
onsdag 22 september 2010
Sitter pa ett internet Café i Puriscal
Heeeej!
Har precis pratar med hemma, stämt av lite och berättat om hur jag bor. Det känns skönt att försvinna iväg en liten stund i villervallan av mail, information och politik precis som om det vore en vanlig dag i Sverige.
Ikväll ska vi ha lectura biblica med ungdomarna i kyrkan, vilket jag ser mycket fram emot! Det ska bli häftigt. Jag tvivlar dock pa om jag kommer första sa mycket. Jaja, vi far se!
Ciaaaao! Fran ett regnande Puriscal!
Har precis pratar med hemma, stämt av lite och berättat om hur jag bor. Det känns skönt att försvinna iväg en liten stund i villervallan av mail, information och politik precis som om det vore en vanlig dag i Sverige.
Ikväll ska vi ha lectura biblica med ungdomarna i kyrkan, vilket jag ser mycket fram emot! Det ska bli häftigt. Jag tvivlar dock pa om jag kommer första sa mycket. Jaja, vi far se!
Ciaaaao! Fran ett regnande Puriscal!
Landat i min värdfamilj i Los Angeles!
Heeej!
Nu har jag tyvärr inte skrivit på ett tag - det har varit si och så med internet, och mer fokus på valet och utgången av detta. Jag var oerhört nervös i söndags i väntan på resultatet som slutligen gjorde mig väldigt besviken och lite nedstämd. Det var inte så valet skulle gå!
I lördags firade vi misa inclusiva med den svenska delegationen av ärkebiskopen, biskopen från Växjö stift och lite folk från kyrkokansliet. Det var väldigt intressant att hålla misa inclusiva-diskussioner/-reflektioner som blev översatta till det andra språket. Dock blev det inte lika naturligt och hetsigt som sist, för att inte tala om att det blev kortare.
I söndags hade vi den stora mässan med massor av människor från hela landet. Man skulle kunna säga att en stor del av ILCO var samlat. Det var en väldigt fin mässa där Anders och Melvin skrev under avtalet mellan Svenska Kyrkan och ILCO under formella former. Mycket fint!
Därefter fick vi träffa våra familjer och åkte vips ut med dem till våra nya hem. Jag bor på landet, i Carit de Puriscal (Byn heter Carit, området är kring staden Puriscal) i en familj på 5 personer. Mamma, pappa, Christina, 19, Isaac, 15, och Fatima, 8. Jag har fått ett rum för mig själv och de är jättesnälla mot mig.
Christina är den som jag mest är med, eller snarare är det hon som "har mest ansvar för mig". Jag känner mig ibland lite som en belastning och som om jag är ivägen. Mest hemskt för min del är att jag knappt förstår någonting av deras konversationer sinsemellan, utan bara när de anstränger sig för att prata långsamt med mig så att jag förstår. Det är tur för mig att jag har Helena ett par hus bort. En konstig sak är t ex att de inte äter tillsammans som jag är van vid från min familj. Hela min uppväxt har det liksom utgått ifrån att på kvällen har man familjemiddag, pratar och så, men här verkar det inte vara så. Alla äter vid lite olika tidpunkter, på olika platser i husen och inte alls tillsammans som jag är van vid. Jag får helt enkelt välja mig.
Vårt område heter Los Angeles, vilket jag tycker är jättecoolt! Christina och Karen - som Helena bor med - skrattar lite lätt åt mig för att jag tycker det är så coolt.
Det finns här ett gäng ungdomar som vi hänger med och som första kvällen försökte lära mig och Helena salsa. De tröttnade på att vi inte lärde oss så fort och vi dansade svenska midsommar-danser istället. De tycker att svenskar är hyfsat knasiga.
Miljön här är helt fantastisk. Grönt överallt, berg som reser sig på båda sidor om området där vi bor, massa djur som går fria, färgglada fjärilar överallt och GALET mycket hundar. En kväll gick jag och Helena en bit upp på bergen och då hittade vi världens utsiktsplats, en sådan plats man kan sitta vid i flera timmar utan att tröttna och som inte vill fastna på bild. Man kunde se ner över en stad lång bort i fjärran och ljuset från gatorna lyste upp små vägar i mörkret. Magiskt var ordet.
Slutligen! Min familj är snäll mot mig, även om det känns lite konstigt att inte kunna konversera särskilt mycket, än mindre förstå. Jag hoppas att det ger sig!
Hasta luego!
Nu har jag tyvärr inte skrivit på ett tag - det har varit si och så med internet, och mer fokus på valet och utgången av detta. Jag var oerhört nervös i söndags i väntan på resultatet som slutligen gjorde mig väldigt besviken och lite nedstämd. Det var inte så valet skulle gå!
I lördags firade vi misa inclusiva med den svenska delegationen av ärkebiskopen, biskopen från Växjö stift och lite folk från kyrkokansliet. Det var väldigt intressant att hålla misa inclusiva-diskussioner/-reflektioner som blev översatta till det andra språket. Dock blev det inte lika naturligt och hetsigt som sist, för att inte tala om att det blev kortare.
I söndags hade vi den stora mässan med massor av människor från hela landet. Man skulle kunna säga att en stor del av ILCO var samlat. Det var en väldigt fin mässa där Anders och Melvin skrev under avtalet mellan Svenska Kyrkan och ILCO under formella former. Mycket fint!
Därefter fick vi träffa våra familjer och åkte vips ut med dem till våra nya hem. Jag bor på landet, i Carit de Puriscal (Byn heter Carit, området är kring staden Puriscal) i en familj på 5 personer. Mamma, pappa, Christina, 19, Isaac, 15, och Fatima, 8. Jag har fått ett rum för mig själv och de är jättesnälla mot mig.
Christina är den som jag mest är med, eller snarare är det hon som "har mest ansvar för mig". Jag känner mig ibland lite som en belastning och som om jag är ivägen. Mest hemskt för min del är att jag knappt förstår någonting av deras konversationer sinsemellan, utan bara när de anstränger sig för att prata långsamt med mig så att jag förstår. Det är tur för mig att jag har Helena ett par hus bort. En konstig sak är t ex att de inte äter tillsammans som jag är van vid från min familj. Hela min uppväxt har det liksom utgått ifrån att på kvällen har man familjemiddag, pratar och så, men här verkar det inte vara så. Alla äter vid lite olika tidpunkter, på olika platser i husen och inte alls tillsammans som jag är van vid. Jag får helt enkelt välja mig.
Vårt område heter Los Angeles, vilket jag tycker är jättecoolt! Christina och Karen - som Helena bor med - skrattar lite lätt åt mig för att jag tycker det är så coolt.
Det finns här ett gäng ungdomar som vi hänger med och som första kvällen försökte lära mig och Helena salsa. De tröttnade på att vi inte lärde oss så fort och vi dansade svenska midsommar-danser istället. De tycker att svenskar är hyfsat knasiga.
Miljön här är helt fantastisk. Grönt överallt, berg som reser sig på båda sidor om området där vi bor, massa djur som går fria, färgglada fjärilar överallt och GALET mycket hundar. En kväll gick jag och Helena en bit upp på bergen och då hittade vi världens utsiktsplats, en sådan plats man kan sitta vid i flera timmar utan att tröttna och som inte vill fastna på bild. Man kunde se ner över en stad lång bort i fjärran och ljuset från gatorna lyste upp små vägar i mörkret. Magiskt var ordet.
Slutligen! Min familj är snäll mot mig, även om det känns lite konstigt att inte kunna konversera särskilt mycket, än mindre förstå. Jag hoppas att det ger sig!
Hasta luego!
fredag 17 september 2010
Fredag, lektionerna är avslutade för dagen och det ska simmas!
Heeeej!
Idag har varit en riktigt, riktigt jobbig dag, Jag vaknade ännu mindre utvilad än jag gick och la mig - det vill säga precis lika utmattad. Det, i kombination med spanskundervisning är ganska dåligt. Jag och Linnea har vår sista lektion i morgon förmiddag, och då blir det oregelbundna verb för hela slanten! Superbra, säger Linnea! Mindre kul, säger jag.
Nu väntar vi bara på att Cathrine ska avsluta sin lektion och sen ska vi iväg och simma. Det finns en sporthall ca 5 minuter ifrån skolan och till vilken vi har gratis inträde genom att vi går på skolan. Ikväll blir det att lista alla turistsaker vi vill göra; Costa Rica har SÅ mycket att erbjuda, alltifrån jättesköldpaddor till vulkaner, sagolika stränder och så vidare. Vi får se vad som händer.
Ikväll blir det också lite fredagsmys med chirre, dirre och gorre. Det är INTE spanska ord, det är Helena som på sin dalmål inte riktigt kan prata svenska. Jag tror att något av det betyder chips o godis.
Hasta luego!
Idag har varit en riktigt, riktigt jobbig dag, Jag vaknade ännu mindre utvilad än jag gick och la mig - det vill säga precis lika utmattad. Det, i kombination med spanskundervisning är ganska dåligt. Jag och Linnea har vår sista lektion i morgon förmiddag, och då blir det oregelbundna verb för hela slanten! Superbra, säger Linnea! Mindre kul, säger jag.
Nu väntar vi bara på att Cathrine ska avsluta sin lektion och sen ska vi iväg och simma. Det finns en sporthall ca 5 minuter ifrån skolan och till vilken vi har gratis inträde genom att vi går på skolan. Ikväll blir det att lista alla turistsaker vi vill göra; Costa Rica har SÅ mycket att erbjuda, alltifrån jättesköldpaddor till vulkaner, sagolika stränder och så vidare. Vi får se vad som händer.
Ikväll blir det också lite fredagsmys med chirre, dirre och gorre. Det är INTE spanska ord, det är Helena som på sin dalmål inte riktigt kan prata svenska. Jag tror att något av det betyder chips o godis.
Hasta luego!
Berättelsen om att köpa telefonkort
Heeej!
Nu vill jag delge en berättelse, en berättelse som ganska väl visar på kulturskillnaden mellan Sverige och Costa Rica i fråga om tid, uppfattning om denna och hur man prioriterar.
Det var en gång 4 svenskar som skulle köpa telefonkort i Coronado, Costa Rica. De traskade muntert till stormarknaden Mas X Menos där dessa såldes. Ganska snabbt hittade svenskarna rätt och ställde sig i kö. Det var två inglasade kassor á la Forex där det satt två äldre, måttligt uttråkade damer.
Svenskarna väntade tålmodigt medan humöret sakta började tröttna. Tankar som "hur lång tid ska det ta?", "är de inte klara snart?" och "men kom igen!" gick genom deras huvuden.
När det efter ungefär 10 minuter var deras tur gick de fram till kassan och förklarade sitt ärende. Alla fyra fick visa sina passkopior, varpå damen i kassan en efter en skrev in information i datorn. När den första informationen var inskriven hämtade hon ett kort, skrev ner information från kortet på en rad på ett papper och även det aktuella datumet. Processen började om igen för nästa person tills dess att alla svenskar fått sina kort och sina kvitton.
Under tiden hade en stor kö växt bakom svenskarna och de blev såklart lite stressade. Damen i kassan verkade dock inte märka någonting. Till exempel svarade hon på ett sms mitt i processen av att skriva siffror på ett papper.
Därefter förklarade hon för svenskarna att de var tvungna att gå in på stormarknaden, stå i kö där och betala i den kassan. Det gick alltså inte att betala där. "Därefter måste ni komma tillbaka och visa kvittot för mig", sa damen i kassan.
Svenskarna tittade fundersamt på varandra, skakade otroligt på huvudena och undrade hur lång tid detta skulle ta. Läxor och mat väntade där hemma, och det hade redan blivit mörkt.
Lydigt ställde de sig dock i den 10 min långa kön inne på stormarknaden och den ene av dem gick först för att betala alla fyra samtidigt. Väl framme i kassan säger de att de ska betala tillsammans, men kassörskan skakade tvärt på huvudet och avlade ett isande kallt "No!".
Svenskarna får alltså börja leta efter pengar, lydigt en efter en betala och sen gå ut. Väl ute går de tillbaka till den första kassan, telefonkassan med de äldre damerna, och ser den 20m långa kö som tidigare hade vuxit bakom dem. Den verkar inte komma någonstans. Lyckligtvis för svenskarna vinkar kassörskan att de får gå före och visa sina lappar - en och en, såklart. Detta var såklart inte populärt bland de andra köande som tittade konstigt, suckade och muttrade åt svenskarna.
Sensmoral: att köpa ett telefonkort, kontantkort, prepaid card eller vad du nu vill kalla det tar ungefär 25 sekunder i Sverige. Det största problemet brukar vara vilket nummer kunden föredrar. I Costa Rica tog motsvarande process lite över en timme. Och då fick vi dessutom gå före den 20m långa kön...
Slutsats: Sverige och Costa Rica skiljer sig rejält i fråga om definition av tid och vad som kan ta tid.
Nu vill jag delge en berättelse, en berättelse som ganska väl visar på kulturskillnaden mellan Sverige och Costa Rica i fråga om tid, uppfattning om denna och hur man prioriterar.
Det var en gång 4 svenskar som skulle köpa telefonkort i Coronado, Costa Rica. De traskade muntert till stormarknaden Mas X Menos där dessa såldes. Ganska snabbt hittade svenskarna rätt och ställde sig i kö. Det var två inglasade kassor á la Forex där det satt två äldre, måttligt uttråkade damer.
Svenskarna väntade tålmodigt medan humöret sakta började tröttna. Tankar som "hur lång tid ska det ta?", "är de inte klara snart?" och "men kom igen!" gick genom deras huvuden.
När det efter ungefär 10 minuter var deras tur gick de fram till kassan och förklarade sitt ärende. Alla fyra fick visa sina passkopior, varpå damen i kassan en efter en skrev in information i datorn. När den första informationen var inskriven hämtade hon ett kort, skrev ner information från kortet på en rad på ett papper och även det aktuella datumet. Processen började om igen för nästa person tills dess att alla svenskar fått sina kort och sina kvitton.
Under tiden hade en stor kö växt bakom svenskarna och de blev såklart lite stressade. Damen i kassan verkade dock inte märka någonting. Till exempel svarade hon på ett sms mitt i processen av att skriva siffror på ett papper.
Därefter förklarade hon för svenskarna att de var tvungna att gå in på stormarknaden, stå i kö där och betala i den kassan. Det gick alltså inte att betala där. "Därefter måste ni komma tillbaka och visa kvittot för mig", sa damen i kassan.
Svenskarna tittade fundersamt på varandra, skakade otroligt på huvudena och undrade hur lång tid detta skulle ta. Läxor och mat väntade där hemma, och det hade redan blivit mörkt.
Lydigt ställde de sig dock i den 10 min långa kön inne på stormarknaden och den ene av dem gick först för att betala alla fyra samtidigt. Väl framme i kassan säger de att de ska betala tillsammans, men kassörskan skakade tvärt på huvudet och avlade ett isande kallt "No!".
Svenskarna får alltså börja leta efter pengar, lydigt en efter en betala och sen gå ut. Väl ute går de tillbaka till den första kassan, telefonkassan med de äldre damerna, och ser den 20m långa kö som tidigare hade vuxit bakom dem. Den verkar inte komma någonstans. Lyckligtvis för svenskarna vinkar kassörskan att de får gå före och visa sina lappar - en och en, såklart. Detta var såklart inte populärt bland de andra köande som tittade konstigt, suckade och muttrade åt svenskarna.
Sensmoral: att köpa ett telefonkort, kontantkort, prepaid card eller vad du nu vill kalla det tar ungefär 25 sekunder i Sverige. Det största problemet brukar vara vilket nummer kunden föredrar. I Costa Rica tog motsvarande process lite över en timme. Och då fick vi dessutom gå före den 20m långa kön...
Slutsats: Sverige och Costa Rica skiljer sig rejält i fråga om definition av tid och vad som kan ta tid.
torsdag 16 september 2010
Paus på språksskolan!
Hola, amigos!
Nu har vi en liten 20 min paus i undervisningen. Lite skönt att slippa Santiago ett tag. Santiago är den av våra lärare som jag absolut inte tycker om. Bläh på honom.
Jag tänkte lägga upp lite bilder från nationaldagsfirandet igår. Awesome! Här kommer de:
Det var riktigt häftigt att se, speciellt hur alla skolor i närheten hade sin egen del i paraden, sin egen utstyrsel och sin egen musik. Riktigt festligt. Försök slå det, Malmöfestivalen!
Hasta luego!
Nu har vi en liten 20 min paus i undervisningen. Lite skönt att slippa Santiago ett tag. Santiago är den av våra lärare som jag absolut inte tycker om. Bläh på honom.
Jag tänkte lägga upp lite bilder från nationaldagsfirandet igår. Awesome! Här kommer de:
Det var riktigt häftigt att se, speciellt hur alla skolor i närheten hade sin egen del i paraden, sin egen utstyrsel och sin egen musik. Riktigt festligt. Försök slå det, Malmöfestivalen!
Hasta luego!
onsdag 15 september 2010
Från en frenetiskt dansande Coronado
... och nu också regnande Coronado!
Heeej!
Just nu befinner jag på ett Internetkafé (som för övrigt kostar motsvarande 4 kr/timme) i Coronado. Coronado är någonting mellan en stadsdel av San José och en förort, jag vet inte riktigt hur jag ska definiera det.
Idag är det den 15 september - en stor helgdag i Costa Rica. Det firas på gator och torg, och nu under förmiddagen har det varit folk överallt. Och då har vi ändå inte varit inne i San José där den riktigt stora festen är. Ticosarna (Tico = en costarikan) firar sin självständighet, från 1821, och det är fest överallt. Under hela vår vistelse här har det varit flaggor överallt - och då menar jag verkligen överallt, fönster, toaletter, dörrar, bilar, hus, gatlyktor, i människors händer, på väskor på ALLT!
Första veckan vi var här var en liten "introduktionsvecka" då vi träffade säkert ett 30-tal av de ticos som arbetar på kyrkan (ILCO, Iglesia Luterana Costaricence). Det var en vecka av konstant huvudvärk från att ha koncentrerat sig så mycket på det halvt okända språket. Jag har pluggat spanska på högstadiet och gymnasiet (sammanlagt 5 år), men det är ingenting mot att faktiskt höra språket i rasande tempo - och dessutom med costaricansk dialekt. Vissa dagar känns det som om att det är på väg att släppa, "nu snart kommer jag förstå allt!" och andra dagar fattar jag inte ett endaste ord av vad människor säger. Det går liksom upp och ner. Dock, enligt Anders (en av de svenska präster som bor här) så vande sig stipendiaterna från förra året sig ganska snabbt och de hade "bara" pluggat spanska i max två år hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer det! 3 månader är lång tid.
Jag har en bild här från första veckan, frukosten första dagen vi var här. Vi fick lagat frukost varje dag, och varje dag fanns en tallrik med frukter, olika frukter varje dag. Det var de godaste frukter jag någonsin ätit! Här är i alla fall mitt livs första Gallo Pinto:
Heeej!
Just nu befinner jag på ett Internetkafé (som för övrigt kostar motsvarande 4 kr/timme) i Coronado. Coronado är någonting mellan en stadsdel av San José och en förort, jag vet inte riktigt hur jag ska definiera det.
Idag är det den 15 september - en stor helgdag i Costa Rica. Det firas på gator och torg, och nu under förmiddagen har det varit folk överallt. Och då har vi ändå inte varit inne i San José där den riktigt stora festen är. Ticosarna (Tico = en costarikan) firar sin självständighet, från 1821, och det är fest överallt. Under hela vår vistelse här har det varit flaggor överallt - och då menar jag verkligen överallt, fönster, toaletter, dörrar, bilar, hus, gatlyktor, i människors händer, på väskor på ALLT!
Första veckan vi var här var en liten "introduktionsvecka" då vi träffade säkert ett 30-tal av de ticos som arbetar på kyrkan (ILCO, Iglesia Luterana Costaricence). Det var en vecka av konstant huvudvärk från att ha koncentrerat sig så mycket på det halvt okända språket. Jag har pluggat spanska på högstadiet och gymnasiet (sammanlagt 5 år), men det är ingenting mot att faktiskt höra språket i rasande tempo - och dessutom med costaricansk dialekt. Vissa dagar känns det som om att det är på väg att släppa, "nu snart kommer jag förstå allt!" och andra dagar fattar jag inte ett endaste ord av vad människor säger. Det går liksom upp och ner. Dock, enligt Anders (en av de svenska präster som bor här) så vande sig stipendiaterna från förra året sig ganska snabbt och de hade "bara" pluggat spanska i max två år hemma i Sverige. Förhoppningsvis kommer det! 3 månader är lång tid.
Jag har en bild här från första veckan, frukosten första dagen vi var här. Vi fick lagat frukost varje dag, och varje dag fanns en tallrik med frukter, olika frukter varje dag. Det var de godaste frukter jag någonsin ätit! Här är i alla fall mitt livs första Gallo Pinto:
Det kändes häftigt att äntligen äta det. Inte världens godaste maträtt, men i alla fall 4/5.
I söndags flyttade vi till en språkskola i Coronado där vi ska vara tills på lördag. Vi pluggar spanska från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, varje dag (bortsett idag, eftersom det är nationaldagsfirande). Det går som sagt upp och ner, men i slutändan tror jag mer upp än ner.
Här är en bild på skolan, som med costarikanska mått mätt är väldigt fin. Tja, med mina mått mätt också:
Imorgon, torsdag, kommer den svenska delegationen från Uppsala och från Växjö. Här krävs lite bakgrundsinformation för de av er som inte vet. Svenska Kyrkan och ILCO har ingått ett "sammarbetsavtal" som i princip säger att man ska vara vänkyrkor och att man ska tänka på varandra, be för varandra och ha lite närmare samarbete. I somras var en costarikansk delegation i Växjö där avtalet skrevs under en gång, och nu kommer ärkebiskop Anders Weijryd och en delegation från Växjö (sammanlagt kanske 10 personer) och det ska skrivas under ytterligare en gång. Helgen kommer för vår del alltså att spenderas med denna delegation, och bland annat fira Misa Inclusiva med dem på söndag.
Här är en intressant historia att berätta om detta. ILCO är en väldigt progressiv kyrkan (med svenska ögon sett) och med vissa costarikanska ögon är det närmast sjukligt. Costa Rica är ett konservativt land och statsreligionen är katolicism (Costa Rica är ett av de få länder i världen som fortfarande har en statskyrka) - exempelvis har katolska kyrkan här inga kvinnliga präster, tycker mycket illa om preventivmedel och sexualundervisning i skolan samt att den utesluter homosexuella (och en hel drös av andra grupper av människor).
ILCO arbetar med dessa grupper som alla på något vis möter svårigheter i landet, exempelvis nicaraguanska invandrare, ursprungsbefolkning, homosexuella, kvinnor, barn och så vidare. Detta ses inte på med blida ögon hos den katolska kyrkan. Någon har beskrivit ILCO som "den irriterande stenen i skon", som hela tiden finns där och stör etablissemanget.
Nu inför den svenska ärkebiskopens anländande hade denna information läckt till costarikanska medier som med buller och bång skrikit att "Den svenske ärkebiskopen kommer till Costa Rica för att fira mässa med homosexuella!"
Det ska bli väldigt intressant att följa hur detta utvecklar sig.
Angående vädret, som nu slänger ner ofattbara mängder vatten på oss, är det förutsägbart och väldigt rutinmässigt. Från det att solen går upp vid 5-tiden på morgonen tills ungefär 13-14 på eftermiddagen är det sol, varmt som bara den, och hur fint väder som helst. Ungefär vid 13-14 kommer regnet, och nu pratar vi inte svenskt ösregn - vi pratar svenskt ösregn multiplicerat ett tiotal gånger! Värst var häromdagen då vi satt på en restaurang och inte kunde se över på andra sidan gatan för allt regn.
När regnet kommer, kommer även åskan och så åskar det och regnar till 18-19 på kvällen då det blir mörkt. Så är det varje dag under deras regnperiod (vinter). Det är olika i olika delar av landet, eftersom landet har allt; en stor bergskedja som klyver det mitt itu, en atlandkust med galet hög luftfuktighet där det sällan regnar, en stillahavskust där det regnar HELA eftermiddagarna, högland, lågland, allt. Men det är ganska bra, för man vet att förmiddagarna är fina och eftermiddagarna är regniga.
Tyvärr blir det väldigt långa inlägg, eftersom jag har dåligt med tillgång till Internet, men det får jag helt enkelt acceptera. Sammanfattningsvis har jag nu varit här i 8 dagar och 70-ish återstår. Jag har redan upplevt hur mycket häftiga saker som helst, och har massor kvar. Spanskan lunkar på, upp och ner som en bergochdal-bana, och ger mig mer eller mindre huvudvärk varje dag. Det var allt ifrån ett ivrigt regnande Coronado, Costa Rica!
Hasta Luego!
torsdag 9 september 2010
Pa ILCOs kontor i San José
Heeeeej!
Nu sitter jag vid en dator pa ILCOs kontor i San José. Hela dagen idag har vi lite introduktion till kyrkan, träffar de som arbetar här (bland annat tre svenskar) och pratar om allt möjligt som har med utbytet att göra.
Fran början! Resan hit gick bra, utan nagra som helst komplikationer. Pa Kastrup i tisdags morse mötte jag upp med Cathrine och Linnea för att tillsammans flyga till London. Allting gick bra, och väl framme i London, genom alla security checks hittade vi Helena, som flugit fran Arlanda! Därefter flög vi fran London till Miami som jag hela tiden oroat mig för. Vi hade nämligen bara ca 3 h mellan vara flyg, och vi skulle genom alla secutiry, migration, hämta vara vaskor, checka in dem igen och hitta rätt gate. Senast jag skulle genomga denna process tog det över tre timmar.
Det visade sig att min oro varit helt i onödan. Allting gick väldigt enkelt och snabbt, och hux flux var vi pa ett flyg till San José. Vi funderade över hur mycket det hjälpte oss att vi hade vart nordiska utseende och det faktum att det star SWE i vara pass. Troligen väldigt mycket.
Nagonstans här började det ocksa kännas att vi faktiskt var pa väg. Tidigare hade det "bara" varit att flyga, de pratade engelska runt omkring oss och det var ingenting konstigt. Nu däremot addresserades allting först pa spanska, och därefter pa engelska.
Under flygningen tror jag att vi alla sov atminstone nagon timme. Vi kom fram i San José lokal tid 21.30, men i vara huvuden var klockan halv sex pa morgonen. Vi hade färdats i ca 20h.
Det gick enkelt genom alla kontroller i San José ocksa, och när vi hyfsat förvirrade gick ut fran flygplatsen ser vi tva personer vinka till oss och ga mot oss. Den förste av dem sag väldigt europeisk ut och när vi kommer närmare hälsar han oss glatt pa svenska "Välkomna till Centralamerika!".
Ungefär där nagonstans insag jag att jag faktiskt var i just centralamerika och hur häftigt det var!
Det visar sig i alla fall att det var Anders, utsänd medarbetare för svenska kyrkan, som kom och mötte oss, tillsammans med Erick, var kontaktperson hos ILCO. De var väldigt snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi fick tom flaggor av Erick eftersom september manad är den manad da Costa Rica firar sin Nationaldag. Hela manaden är tydligen en fest.Efter nagra dagar kan jag nu intyga att det är flaggor ÖVERALLT. Verkligen överallt.
Den natten, och fram till och med söndag, bor vi pa nagonting som liknar en kursgard vid namn DEI (förkortning för nagonting som betyder nagonting i stil med "Institutet för ekumenisk dialog"). Vi har det hur bra som helst där och Erick tar väl hand om oss.
De senaste tva dagarna har vi varit runt lite inne i San José och Erick har varit med oss nästan hela tiden. Jag vet inte om han börjar tröttna pa oss och vart ständiga fragande hur man säger saker, men jag hoppas inte det eftersom det kommer fortsätta ett bra tag. Spraket är inte sa farligt, och när folk pratar langsamt och tydligt förstar jag faktiskt!
Vi pluggar massa spanska ord hela dagarna, och mer och mer fastnar. Jag hr en känsla av att spraket nog kommer ge med sig. Vi har lyckats kommunicera hur bra som helst med Erick, och han pratar ingenting annat än spanska med oss.
Vi har idag träffat Katarina och Magnus, bada utsända fran svenska kyrkan och har bott i Costa Rica i sex ar och deras spanska är saklart därefter - HELT UNDERBAR!
Jag vet inte hur manga ganger vi har blivit introducerade för olika personer i kyrkan idag, men jag vet att det kommer bli manga, manga fler. Det är lika kul varje gang. Just precis nu blev jag lite avbruten när vi fick träffa en präst i en av de församlingar vi kommer att bo i. Han var nog ungefär 1.50cm lang och det blev saklart väldigt roligt när vi hälsade!
Sammanfattningsvis, allting är superbra (ja, mamma, resan gick bra, inga problem!) och nu maste jag avsluta!
Hasta luego!
Nu sitter jag vid en dator pa ILCOs kontor i San José. Hela dagen idag har vi lite introduktion till kyrkan, träffar de som arbetar här (bland annat tre svenskar) och pratar om allt möjligt som har med utbytet att göra.
Fran början! Resan hit gick bra, utan nagra som helst komplikationer. Pa Kastrup i tisdags morse mötte jag upp med Cathrine och Linnea för att tillsammans flyga till London. Allting gick bra, och väl framme i London, genom alla security checks hittade vi Helena, som flugit fran Arlanda! Därefter flög vi fran London till Miami som jag hela tiden oroat mig för. Vi hade nämligen bara ca 3 h mellan vara flyg, och vi skulle genom alla secutiry, migration, hämta vara vaskor, checka in dem igen och hitta rätt gate. Senast jag skulle genomga denna process tog det över tre timmar.
Det visade sig att min oro varit helt i onödan. Allting gick väldigt enkelt och snabbt, och hux flux var vi pa ett flyg till San José. Vi funderade över hur mycket det hjälpte oss att vi hade vart nordiska utseende och det faktum att det star SWE i vara pass. Troligen väldigt mycket.
Nagonstans här började det ocksa kännas att vi faktiskt var pa väg. Tidigare hade det "bara" varit att flyga, de pratade engelska runt omkring oss och det var ingenting konstigt. Nu däremot addresserades allting först pa spanska, och därefter pa engelska.
Under flygningen tror jag att vi alla sov atminstone nagon timme. Vi kom fram i San José lokal tid 21.30, men i vara huvuden var klockan halv sex pa morgonen. Vi hade färdats i ca 20h.
Det gick enkelt genom alla kontroller i San José ocksa, och när vi hyfsat förvirrade gick ut fran flygplatsen ser vi tva personer vinka till oss och ga mot oss. Den förste av dem sag väldigt europeisk ut och när vi kommer närmare hälsar han oss glatt pa svenska "Välkomna till Centralamerika!".
Ungefär där nagonstans insag jag att jag faktiskt var i just centralamerika och hur häftigt det var!
Det visar sig i alla fall att det var Anders, utsänd medarbetare för svenska kyrkan, som kom och mötte oss, tillsammans med Erick, var kontaktperson hos ILCO. De var väldigt snälla, trevliga och hjälpsamma. Vi fick tom flaggor av Erick eftersom september manad är den manad da Costa Rica firar sin Nationaldag. Hela manaden är tydligen en fest.Efter nagra dagar kan jag nu intyga att det är flaggor ÖVERALLT. Verkligen överallt.
Den natten, och fram till och med söndag, bor vi pa nagonting som liknar en kursgard vid namn DEI (förkortning för nagonting som betyder nagonting i stil med "Institutet för ekumenisk dialog"). Vi har det hur bra som helst där och Erick tar väl hand om oss.
De senaste tva dagarna har vi varit runt lite inne i San José och Erick har varit med oss nästan hela tiden. Jag vet inte om han börjar tröttna pa oss och vart ständiga fragande hur man säger saker, men jag hoppas inte det eftersom det kommer fortsätta ett bra tag. Spraket är inte sa farligt, och när folk pratar langsamt och tydligt förstar jag faktiskt!
Vi pluggar massa spanska ord hela dagarna, och mer och mer fastnar. Jag hr en känsla av att spraket nog kommer ge med sig. Vi har lyckats kommunicera hur bra som helst med Erick, och han pratar ingenting annat än spanska med oss.
Vi har idag träffat Katarina och Magnus, bada utsända fran svenska kyrkan och har bott i Costa Rica i sex ar och deras spanska är saklart därefter - HELT UNDERBAR!
Jag vet inte hur manga ganger vi har blivit introducerade för olika personer i kyrkan idag, men jag vet att det kommer bli manga, manga fler. Det är lika kul varje gang. Just precis nu blev jag lite avbruten när vi fick träffa en präst i en av de församlingar vi kommer att bo i. Han var nog ungefär 1.50cm lang och det blev saklart väldigt roligt när vi hälsade!
Sammanfattningsvis, allting är superbra (ja, mamma, resan gick bra, inga problem!) och nu maste jag avsluta!
Hasta luego!
måndag 6 september 2010
15h kvar och jag är färdigpackad!
Heeeej!
Nu är det 15 timmar kvar tills planet lyfter från Kastrup - 15 timmar! Det är helt ofattbart!
Axel väckte mig i morse vid 9.30-tiden och sa att han var på väg. Lyckligtvis hittar han vägen själv, ha. Under dagen har vi gått en runda till pappa för att hämta saker (såklaart!), därefter en runda ner till stan för att införskaffa diverse saker. Bland annat hittade jag en bok om svenska högtider på spanska som jag köpte. Det blir perfekt.
Resten av eftermiddagen och kvällen har ägnats åt packande. Det är många saker som ska få plats i min väska, och det får inte väga mer än 23kg heller. Axel tycker i och för sig att det är ganska roligt att titta på hur jag släpar saker fram och tillbaka, upp ur väskan och ner igen.
Nu är det i alla fall helt klart och så här ser det ut:
Nu är det 15 timmar kvar tills planet lyfter från Kastrup - 15 timmar! Det är helt ofattbart!
Axel väckte mig i morse vid 9.30-tiden och sa att han var på väg. Lyckligtvis hittar han vägen själv, ha. Under dagen har vi gått en runda till pappa för att hämta saker (såklaart!), därefter en runda ner till stan för att införskaffa diverse saker. Bland annat hittade jag en bok om svenska högtider på spanska som jag köpte. Det blir perfekt.
Resten av eftermiddagen och kvällen har ägnats åt packande. Det är många saker som ska få plats i min väska, och det får inte väga mer än 23kg heller. Axel tycker i och för sig att det är ganska roligt att titta på hur jag släpar saker fram och tillbaka, upp ur väskan och ner igen.
Nu är det i alla fall helt klart och så här ser det ut:
Kameror var framme och då är Fina såklart i närheten. Till er som inte känner henne så är bilden ovan en bild på min kamera-älskande syster, Josefin.
15h kvar! Oj, vad nära det är! Ikväll blir sista kvällen i min egen säng innan äventyret börjar på allvar!
Here we go!
Hasta luego!
söndag 5 september 2010
Sändningsgudtjänst, stirrig kväll och 36h!
Heeej!
Jag var i eftermiddags i Höör tillsammans med pappa och Fina som följde med som sällskap till min sändningsgudstjänst. Den var tillsammans med Julia (Julias Brasilien), i hennes hemförsamling och med hennes mamma som präst. Sammanlagt hade ett trettiotal personer kommit dit och skapade en väldigt trevlig stämning.
Jag och Julia gick in i procession tillsammans med några som bar kors/ljus och liknande, vilket kändes ovanligt. Senaste gången jag gick in i procession inför en gudstjänst var nog vid min konfirmation för lite mer än 4 år sedan. När församlingen sedan reste sig upp kändes det verkligen som om jag och Julia var på väg att vigas.
Trots detta blev det en bra gudstjänst med sånger från Costa Rica och Brasilien, kollekt till Ung i den världsvida kyrkan och passande psalmer! Den efterföljande maten i församlingshemmet var god och sällskapet trevligt!
Nu på kvällen irrade jag först runt efter mitt pass i en halvtimme. Jag hade det i morse, men nu var det på något sätt borta. Jag ringde pappa halvdesperat, men han visste inte var det var. Jag letade vidare och lyckligtvis ringde pappa ca 10 min senare och hade hittat det.
På den positiva sidan har jag lärt mig det Costa Ricanska ordet för bönor (frijolitos), läst svenska erfarenheter från Costa Rica och läst på lite om mat. Här är också en bild på den vanligaste maträtten, Gallo Pinto, serverat med äggröra, korv och bröd:
Det kommer jag att få min beskärda del av inom de närmaste tre månaderna!
36h kvar tills flyget lyfter och min packning ser inte ut som jag skulle önska att den gjorde. Det löser sig nog! Jag ska försöka vänja huvudet vid mañana-kulturen lite mer.
Hasta luego!
Jag var i eftermiddags i Höör tillsammans med pappa och Fina som följde med som sällskap till min sändningsgudstjänst. Den var tillsammans med Julia (Julias Brasilien), i hennes hemförsamling och med hennes mamma som präst. Sammanlagt hade ett trettiotal personer kommit dit och skapade en väldigt trevlig stämning.
Jag och Julia gick in i procession tillsammans med några som bar kors/ljus och liknande, vilket kändes ovanligt. Senaste gången jag gick in i procession inför en gudstjänst var nog vid min konfirmation för lite mer än 4 år sedan. När församlingen sedan reste sig upp kändes det verkligen som om jag och Julia var på väg att vigas.
Trots detta blev det en bra gudstjänst med sånger från Costa Rica och Brasilien, kollekt till Ung i den världsvida kyrkan och passande psalmer! Den efterföljande maten i församlingshemmet var god och sällskapet trevligt!
Nu på kvällen irrade jag först runt efter mitt pass i en halvtimme. Jag hade det i morse, men nu var det på något sätt borta. Jag ringde pappa halvdesperat, men han visste inte var det var. Jag letade vidare och lyckligtvis ringde pappa ca 10 min senare och hade hittat det.
På den positiva sidan har jag lärt mig det Costa Ricanska ordet för bönor (frijolitos), läst svenska erfarenheter från Costa Rica och läst på lite om mat. Här är också en bild på den vanligaste maträtten, Gallo Pinto, serverat med äggröra, korv och bröd:
Det kommer jag att få min beskärda del av inom de närmaste tre månaderna!
36h kvar tills flyget lyfter och min packning ser inte ut som jag skulle önska att den gjorde. Det löser sig nog! Jag ska försöka vänja huvudet vid mañana-kulturen lite mer.
Hasta luego!
48h kvar - FYRTIOÅTTA TIMMAR!
Heeej!
Jag började dagen med att gå upp - alldeles för tidigt - och äta frukost med Mamma och Fina, någonting jag inte gjort på säkert 3 månader. Jag och Fina upprörde oss ganska mycket över SvDs partiledarutfrågning som idag hade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på framsidan. Jag ska försöka att inte bli för politisk i denna blogg, eftersom den ändå handlar om min resa till Costa Rica - inte om mina politiska åsikter här hemma.
Jag har precis lagt upp planen för dagen, med alla papper som ska kopieras, hitta alla saker jag behöver och samla dem på mitt golv. Det hör till ovanligheterna att skilda föräldrar är en nackdel, men idag är det så; jag har saker som jag behöver hos både mamma och pappa, och tyvärr kommer jag spendera en del av dagen med att springa fram och tillbaka mellan dem.
Jag tittar på klockan, räknar efter lite och inser att det är 48h kvar tills planet lyfter från Kastrup. FYRTIOÅTTA TIMMAR! Det är så nära att det känns! 48h! Jag vill bara åka nu!
Näst på tur står en runda bort till pappa (såklart-.-) och därefter ner till stan och köpa dollar. 48h! Herregud, vad nära det är och herregud vad taggad jag är!
Costa Rica HERE I COME!
Jag började dagen med att gå upp - alldeles för tidigt - och äta frukost med Mamma och Fina, någonting jag inte gjort på säkert 3 månader. Jag och Fina upprörde oss ganska mycket över SvDs partiledarutfrågning som idag hade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på framsidan. Jag ska försöka att inte bli för politisk i denna blogg, eftersom den ändå handlar om min resa till Costa Rica - inte om mina politiska åsikter här hemma.
Jag har precis lagt upp planen för dagen, med alla papper som ska kopieras, hitta alla saker jag behöver och samla dem på mitt golv. Det hör till ovanligheterna att skilda föräldrar är en nackdel, men idag är det så; jag har saker som jag behöver hos både mamma och pappa, och tyvärr kommer jag spendera en del av dagen med att springa fram och tillbaka mellan dem.
Jag tittar på klockan, räknar efter lite och inser att det är 48h kvar tills planet lyfter från Kastrup. FYRTIOÅTTA TIMMAR! Det är så nära att det känns! 48h! Jag vill bara åka nu!
Näst på tur står en runda bort till pappa (såklart-.-) och därefter ner till stan och köpa dollar. 48h! Herregud, vad nära det är och herregud vad taggad jag är!
Costa Rica HERE I COME!
lördag 4 september 2010
Avsked och Avfärd från Härnösand
Heeej!
Idag skingrades den nästan 70 pers stora gruppen av Sida-praktikanter åt alla håll. PRA102 på Sida Partnership Forum var officiellt över och nästa mål för samtliga deltagare är våra respektive länder. Alla ska ut någonstans och gruppen är tillsammans representerad i bland annat Etiopien, Tanzania, Peru, Thailand och mitt eget Costa Rica.
Det är nästan lite sorgligt att åka ifrån det rum där min väska vilat, den säng som under två veckor varit min. Det har varit en så skön stämning bland alla praktikanter som alla har så olika erfarenheter och ska iväg på olika uppdrag. En sak är dock säker; vi kommer alla tillbaka med ofantligt mycket mer i ryggsäcken än när vi åkte ut.
Efter en lång färd från Härnösand via Sundsvall, Stockholm och Malmö för att slutligen landa hemma i Trelleborg har jag nu sammanställt alla de saker jag ska göra innan tisdagen kommer. Det är snart så nära att jag kan börja räkna timmar.
Hasta luego!
Idag skingrades den nästan 70 pers stora gruppen av Sida-praktikanter åt alla håll. PRA102 på Sida Partnership Forum var officiellt över och nästa mål för samtliga deltagare är våra respektive länder. Alla ska ut någonstans och gruppen är tillsammans representerad i bland annat Etiopien, Tanzania, Peru, Thailand och mitt eget Costa Rica.
Det är nästan lite sorgligt att åka ifrån det rum där min väska vilat, den säng som under två veckor varit min. Det har varit en så skön stämning bland alla praktikanter som alla har så olika erfarenheter och ska iväg på olika uppdrag. En sak är dock säker; vi kommer alla tillbaka med ofantligt mycket mer i ryggsäcken än när vi åkte ut.
Efter en lång färd från Härnösand via Sundsvall, Stockholm och Malmö för att slutligen landa hemma i Trelleborg har jag nu sammanställt alla de saker jag ska göra innan tisdagen kommer. Det är snart så nära att jag kan börja räkna timmar.
Hasta luego!
fredag 3 september 2010
Sista dagarna i Härnösand!
Heeej!
Nu är ytterligare en sak på "att göra"-listan av klarad: skapa en reseblogg!
Här kommer jag att skriva mina tankar och upplevelser från Costa Rica, alla ticos och allt annat som är relevant!
Just nu sitter jag och Sidas egen pussel-expert, Carro, uppe och peppar med det bästa någonsin: Sångerna från Lejonkungen - PÅ SPANSKA! "YO VOY A SER EL REY LEÓN!"
Det är knappt så att jag förstår det, men om mindre än 5 dygn lyfter planet som tar mig, Cathrine, Helena och Linnea till Costa Rica. Uppladdningen började i mars med att ansöka till projektet, och sen har vägen gått genom ansökningsbesked, intervjuer, uppstartsvecka i juni med de andra 11 deltagarna, plugga spanska hela sommaren, och nu det absolut sista: Sida Praktikantkurs i Härnösand. Nu är det nära, som sagt mindre än 5 dygn, och det känns.
Det är nära nu! Snart gäller det! Snart...
Nu är ytterligare en sak på "att göra"-listan av klarad: skapa en reseblogg!
Här kommer jag att skriva mina tankar och upplevelser från Costa Rica, alla ticos och allt annat som är relevant!
Just nu sitter jag och Sidas egen pussel-expert, Carro, uppe och peppar med det bästa någonsin: Sångerna från Lejonkungen - PÅ SPANSKA! "YO VOY A SER EL REY LEÓN!"
Det är knappt så att jag förstår det, men om mindre än 5 dygn lyfter planet som tar mig, Cathrine, Helena och Linnea till Costa Rica. Uppladdningen började i mars med att ansöka till projektet, och sen har vägen gått genom ansökningsbesked, intervjuer, uppstartsvecka i juni med de andra 11 deltagarna, plugga spanska hela sommaren, och nu det absolut sista: Sida Praktikantkurs i Härnösand. Nu är det nära, som sagt mindre än 5 dygn, och det känns.
Det är nära nu! Snart gäller det! Snart...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)