Heeej!
Nu har jag tyvärr inte skrivit på ett tag - det har varit si och så med internet, och mer fokus på valet och utgången av detta. Jag var oerhört nervös i söndags i väntan på resultatet som slutligen gjorde mig väldigt besviken och lite nedstämd. Det var inte så valet skulle gå!
I lördags firade vi misa inclusiva med den svenska delegationen av ärkebiskopen, biskopen från Växjö stift och lite folk från kyrkokansliet. Det var väldigt intressant att hålla misa inclusiva-diskussioner/-reflektioner som blev översatta till det andra språket. Dock blev det inte lika naturligt och hetsigt som sist, för att inte tala om att det blev kortare.
I söndags hade vi den stora mässan med massor av människor från hela landet. Man skulle kunna säga att en stor del av ILCO var samlat. Det var en väldigt fin mässa där Anders och Melvin skrev under avtalet mellan Svenska Kyrkan och ILCO under formella former. Mycket fint!
Därefter fick vi träffa våra familjer och åkte vips ut med dem till våra nya hem. Jag bor på landet, i Carit de Puriscal (Byn heter Carit, området är kring staden Puriscal) i en familj på 5 personer. Mamma, pappa, Christina, 19, Isaac, 15, och Fatima, 8. Jag har fått ett rum för mig själv och de är jättesnälla mot mig.
Christina är den som jag mest är med, eller snarare är det hon som "har mest ansvar för mig". Jag känner mig ibland lite som en belastning och som om jag är ivägen. Mest hemskt för min del är att jag knappt förstår någonting av deras konversationer sinsemellan, utan bara när de anstränger sig för att prata långsamt med mig så att jag förstår. Det är tur för mig att jag har Helena ett par hus bort. En konstig sak är t ex att de inte äter tillsammans som jag är van vid från min familj. Hela min uppväxt har det liksom utgått ifrån att på kvällen har man familjemiddag, pratar och så, men här verkar det inte vara så. Alla äter vid lite olika tidpunkter, på olika platser i husen och inte alls tillsammans som jag är van vid. Jag får helt enkelt välja mig.
Vårt område heter Los Angeles, vilket jag tycker är jättecoolt! Christina och Karen - som Helena bor med - skrattar lite lätt åt mig för att jag tycker det är så coolt.
Det finns här ett gäng ungdomar som vi hänger med och som första kvällen försökte lära mig och Helena salsa. De tröttnade på att vi inte lärde oss så fort och vi dansade svenska midsommar-danser istället. De tycker att svenskar är hyfsat knasiga.
Miljön här är helt fantastisk. Grönt överallt, berg som reser sig på båda sidor om området där vi bor, massa djur som går fria, färgglada fjärilar överallt och GALET mycket hundar. En kväll gick jag och Helena en bit upp på bergen och då hittade vi världens utsiktsplats, en sådan plats man kan sitta vid i flera timmar utan att tröttna och som inte vill fastna på bild. Man kunde se ner över en stad lång bort i fjärran och ljuset från gatorna lyste upp små vägar i mörkret. Magiskt var ordet.
Slutligen! Min familj är snäll mot mig, även om det känns lite konstigt att inte kunna konversera särskilt mycket, än mindre förstå. Jag hoppas att det ger sig!
Hasta luego!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar