Det tog 19 år, 4 månader och 12 dagar innan det hände. Över 7 000 dagar. Jag talar förstås om att se Stilla Havet för första gången. Några timmar senare rörde mina oskuldsfulla fötter vattnet, och invigde mig i den skara av människor som badat i två oceaner. Speciell känsla.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar