Heeej!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar