Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Vi gick, vi sjöng och vi skrek! Trots att tåget sammanlagt inte bestod av fler än 500 personer kändes det ganska bra - det kändes som vi gjorde skillnad. När vi väl kom fram till "målet", skrek någon ur en megafon att vi skulle fortsätta till Högsta Domstolens byggnader i San José, vilket vi såklart gjorde! Väl där samlades alla nedanför trappan till ingången och började läsa upp anklagelser och kritik:
Högsta Domstolen bär det yttersta ansvaret för att förebygga det våld i hemmet som hittills under 2010 tagit 38 kvinnors liv.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
Alla som höll i en blomma, en skylt eller ett papper med ett namn på, sprang uppåt, försökte hitta vägar runt vakterna och för att nå porten till huset.
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar