Heeej!
Den senaste veckan har jag varit på Sigtuna Folkhögskola tillsammans med resten av deltagarna i Ung i den världsvida kyrkan. Veckan har varit fylld av allt ifrån målande berättelser till hysteriska erfarenheter från Tanzania, Costa Rica och Brasilien. 12 deltagare. 12 erfarenheter. Och de förändringar vi genomgått.
Det var en väldigt roligt, men också välbehövlig vecka. Att under olika former berätta och visa vad vi varit med om, och med andra deltagare som upplevt liknande saker, var ett ovärderligt sätt att komma hem från våra utlandsvistelser.
När mitt tåg igår susade genom den mörka skånenatten insåg jag att Ung i Den Världsvida Kyrkan 2010 faktiskt är slut för min, och för vår del. Äventyret är slut. Men inget äventyr tar slut utan att något annat börjar. Och nu börjar kanske det viktigaste av allting: att berätta för andra vad jag varit med om.
Under 2011 kommer jag i Lunds stift vara tillgänglig för församlingar/konfirmandgrupper etc att berätta om utbytesprogrammet, vad jag varit med om och hur vi tillsammans kan förändra världen!
Vill ni att jag ska besöka just er församling eller organisation, hör av er till marie.korner@svenskakyrkan.se, kommentera här på bloggen, eller kontakta mig på tel 0730 77 80 15.
En annan värld är möjlig, och tillsammans kan vi nå dit!
måndag 13 december 2010
måndag 29 november 2010
"För sista gången på costarikansk mark"
Heeej!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
lördag 27 november 2010
Om Äventyr
Heeej!
2 dagar kvar. 49h tills flyget går. Jag och Helena är ensamma hemma. Högtalarna spelar Manu Chao. Om tre timmar kommer Pedro. Jag måste duscha, packa, äta och städa. Ingenting är klart.
Hur snabbt får 3 månader lov att gå, egentligen? Jag gick ju precis av det där planet från Miami, nervös, utmattad och fylld av förväntningar. Det var så längesedan. Men samtidigt känns det så nära. 3 månader - en väldigt kort lång tid.
Här är lite bilder från demonstrationen mot kvinnovåld, Kastrup, språkskola, ILCO etc.
Om 49h går flyget, och den här upplevelsen är över. Ett äventyr tar slut, för att nya ska ta vid.
Han gick långsamt ut ur huset och omfamnade Framtiden som en gammal bekant.
"Mi cuerpo es mi casa - Yo tengo las llaves"(Min kropp är mitt hus - jag har nycklarna)
fredag 26 november 2010
La Lucha Feminista por America Latina!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Vi gick, vi sjöng och vi skrek! Trots att tåget sammanlagt inte bestod av fler än 500 personer kändes det ganska bra - det kändes som vi gjorde skillnad. När vi väl kom fram till "målet", skrek någon ur en megafon att vi skulle fortsätta till Högsta Domstolens byggnader i San José, vilket vi såklart gjorde! Väl där samlades alla nedanför trappan till ingången och började läsa upp anklagelser och kritik:
Högsta Domstolen bär det yttersta ansvaret för att förebygga det våld i hemmet som hittills under 2010 tagit 38 kvinnors liv.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
Alla som höll i en blomma, en skylt eller ett papper med ett namn på, sprang uppåt, försökte hitta vägar runt vakterna och för att nå porten till huset.
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
måndag 22 november 2010
1-vecka-kvar-rapport
Heeej!
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Allt detta bär jag för alltid med mig:
Hur lika vi är, och hur olika vi tvingas bli.
onsdag 17 november 2010
Värme, hård sadel och kokosnötter
Heeej!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
tisdag 9 november 2010
Upprättelse!
...precis som om solen lyssnade på mitt ilskna raljerande tidigare idag, sprack molntäcket upp och gav oss en baddag! Riktigt skönt, alldeles för varm, brända ryggar och brända nackar.
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Manuel Antonio, nationalpark och paradis!
Det tog 19 år, 4 månader och 12 dagar innan det hände. Över 7 000 dagar. Jag talar förstås om att se Stilla Havet för första gången. Några timmar senare rörde mina oskuldsfulla fötter vattnet, och invigde mig i den skara av människor som badat i två oceaner. Speciell känsla.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
fredag 5 november 2010
Porto Viejo - Sol, bad och god mat!
Heeej!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
måndag 1 november 2010
Liturgiska funderingar
Heeej!
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
"Somos prisioneros de pecador"(Ungefär översättning: Vi är syndens fångar)
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Är det då nödvändigt att gång på gång, gudstjänst efter gudstjänst, upprepa detta för mig?
Under gudstjänsten igår funderade jag över paralleller till andra ämnen. Målet - må det vara bildligt - är att inte göra fel, att inte såra eller skada andra. Så hur gör man med andra problem?
Säger jag till personer med läs- och skrivsvårigheter att de är riktigt usla på att läsa/skriva?
Säger jag till personer med dåligt självförtroende att de är dåliga, usla, värdelösa?
Säger jag till alkoholister som försöker ta sig ur sitt beroende att de aldrig kommer att lyckas?
Nej, det gör jag inte. Jag stöttar. Jag försöker uppmuntra. Så, varför ska jag då, gång efter annan, behöva upprepa orden "vi är syndare" bara för att jag sitter i en kyrka?
Kyrkan som institution har en alldeles för lång historia av att trycka ner personer, av att förminska deras självförtroende och av att släcka den gnista av hopp som ibland infunnit sig hos dem.
Det räcker med att trycka ner personer i Guds namn. I en kyrka vill jag känna stöd, att det finns någon som hjälper mig, att jag inte är ensam i min kamp. Jag vill inte höra att jag misslyckas - det hjälper mig inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)