Heeej!
Den senaste veckan har jag varit på Sigtuna Folkhögskola tillsammans med resten av deltagarna i Ung i den världsvida kyrkan. Veckan har varit fylld av allt ifrån målande berättelser till hysteriska erfarenheter från Tanzania, Costa Rica och Brasilien. 12 deltagare. 12 erfarenheter. Och de förändringar vi genomgått.
Det var en väldigt roligt, men också välbehövlig vecka. Att under olika former berätta och visa vad vi varit med om, och med andra deltagare som upplevt liknande saker, var ett ovärderligt sätt att komma hem från våra utlandsvistelser.
När mitt tåg igår susade genom den mörka skånenatten insåg jag att Ung i Den Världsvida Kyrkan 2010 faktiskt är slut för min, och för vår del. Äventyret är slut. Men inget äventyr tar slut utan att något annat börjar. Och nu börjar kanske det viktigaste av allting: att berätta för andra vad jag varit med om.
Under 2011 kommer jag i Lunds stift vara tillgänglig för församlingar/konfirmandgrupper etc att berätta om utbytesprogrammet, vad jag varit med om och hur vi tillsammans kan förändra världen!
Vill ni att jag ska besöka just er församling eller organisation, hör av er till marie.korner@svenskakyrkan.se, kommentera här på bloggen, eller kontakta mig på tel 0730 77 80 15.
En annan värld är möjlig, och tillsammans kan vi nå dit!
måndag 13 december 2010
måndag 29 november 2010
"För sista gången på costarikansk mark"
Heeej!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
I ett av mina första inlägg skrev jag om hur packandet gick med 15h kvar till avfärd. Nu återstår bara 15h - och jag satt för en stund sen i samma sits. Saker packades ner och upp igen; jag försökte stänga den ovilliga och proppfulla väskan. Väga den, en ny runda upp och ner, tills jag till slut nöjde mig. Jag hoppas att vikten är ok, att vågen inte lurar mig och att ingenting går sönder!
3 månader i Costa Rica. På förhand kändes det som en evighet. Jag skulle uppleva så mycket, glömma bort delar av min svenska, prata superbra spanska. Nja, bara nästan. Svenskan är kvar, spanskan bättre än jag kunde drömma om, och upplevelserna fler, starkare och mer känslosamma än jag kunde tänka mig.
Igår hade vi avslutningsfest i Puriscal. Vi åt taco på svenskt vis (med tortilla-bröd och massa grönsaker), pratade, skrattade, dansade, sa fina saker om varandra och slutligen grät. Jag kanske stod för mest gråtande, jag vet inte riktigt. Det var väldigt, väldigt jobbigt för mig att lämna Puriscal, att så brutalt ta farväl av de människor som varit mig så nära de senaste 3 månaderna. När vi åkte med bussen till San José i eftermiddags, och tog farväl av Karen och Christina nästan på det där filmlika hålla-handen-när-bussen-kör-viset, brast det ytterligare för mig. Jag kunde inte prata på hela resan, utan bara grät och grät.
Nu är jag i Veronicas och Anders hus (utan Anders som är på snabbvisit i Sverige), och har precis ätit en sista måltid på riktigt. Det har blivit många sista måltider den senaste tiden. Allting är väldigt dubbelt; det känns så overkligen och långt bort att åka till Sverige, lika overkligt avlägset som det en gång kändes att komma hit. Samtidigt känns det så nära: en natts sömn och sen börjar resan. Inte riktigt ok.
Ciaaao! Från en sorgsen Joakim. För sista gången på costarikansk mark. För den här gången!
lördag 27 november 2010
Om Äventyr
Heeej!
2 dagar kvar. 49h tills flyget går. Jag och Helena är ensamma hemma. Högtalarna spelar Manu Chao. Om tre timmar kommer Pedro. Jag måste duscha, packa, äta och städa. Ingenting är klart.
Hur snabbt får 3 månader lov att gå, egentligen? Jag gick ju precis av det där planet från Miami, nervös, utmattad och fylld av förväntningar. Det var så längesedan. Men samtidigt känns det så nära. 3 månader - en väldigt kort lång tid.
Här är lite bilder från demonstrationen mot kvinnovåld, Kastrup, språkskola, ILCO etc.
Om 49h går flyget, och den här upplevelsen är över. Ett äventyr tar slut, för att nya ska ta vid.
Han gick långsamt ut ur huset och omfamnade Framtiden som en gammal bekant.
"Mi cuerpo es mi casa - Yo tengo las llaves"(Min kropp är mitt hus - jag har nycklarna)
fredag 26 november 2010
La Lucha Feminista por America Latina!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
Idag var det demonstrationsdags. Dagen till ära - 25 nov, mot kvinnovåld! - begav jag mig i sällskap med mina svenska vänner till centrala San José. Vi hade fått lite olika uppgifter om var, men efter 10 min promenad hittade vi den lilla skara människor som skulle förbereda en demonstration. Vid första anblick blev jag väldigt besviken. Synen som mötte mig var deprimerande; så stort som detta blåsts upp, i tv/radio, svarta och vita klänningar hängande på huvudgågatan i flera veckor, hade jag förväntat mig ett hav av människor. Det var kanske ett hundratal. Dessutom hittade vi inte fler än en person som vi kände, och hon var mitt uppe i att dra i tyglar.
Lyckligtvis strömmade fler och fler till, vi fick alla fyra tag i varsin tröja med nåt checkt budskap, och det började kännas som en demonstration! När startskottet sedan gick, begav sig hela tåget av människor rakt ut på den intilliggande gatan - allt för att stoppa så mycket trafik som möjligt, och skapa så mycket tutande som möjligt.
Vi gick, vi sjöng och vi skrek! Trots att tåget sammanlagt inte bestod av fler än 500 personer kändes det ganska bra - det kändes som vi gjorde skillnad. När vi väl kom fram till "målet", skrek någon ur en megafon att vi skulle fortsätta till Högsta Domstolens byggnader i San José, vilket vi såklart gjorde! Väl där samlades alla nedanför trappan till ingången och började läsa upp anklagelser och kritik:
Högsta Domstolen bär det yttersta ansvaret för att förebygga det våld i hemmet som hittills under 2010 tagit 38 kvinnors liv.
Plötsligt övergår anklagelserna i en uppmaning till alla som bär en skylt med en död kvinnas namn, att lägga denne på trappan framför byggnaden, tillsammans med blommor. Det ville däremot inte säkerhetsvakterna, som kvickt ställde sig bakom kravallstaketen för att hindra demonstranterna. Den utmaningen var inte direkt vad en arg, skrikande folkmassa ville ha (eller så var det det).
Alla som höll i en blomma, en skylt eller ett papper med ett namn på, sprang uppåt, försökte hitta vägar runt vakterna och för att nå porten till huset.
När den första lyckades steg ett öronbedövande jubel från folkmassan, och det dröjde inte länge förrän alla 38 namn satt uppklistrade på byggnadens ingång, med blommor och skyltar.
Då avslutades allting med ytterligare anklagelser och rasande kvinnor vid mikrofonen. På det hela taget var det riktigt festligt, och ingången till Högsta Domstolens byggnad var mycket finare såhär i efterhand. Jeanettes och Pedros dator tillåter mig tyvärr inte att lägga upp bilder, men det kommer en annan dag!
ALERTA, ALERTA, ALERTA QUE CAMINA! LA LUCHA FEMINISTA POR AMERICA LATINA!
måndag 22 november 2010
1-vecka-kvar-rapport
Heeej!
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Nu har jag enbart 7 dagar kvar i detta land som nu är mitt hem. Jag kan inte riktigt förstå att mina tre månader snart är över. Vart tog tiden vägen? Det fanns så mycket jag ville göra, men som det varken fanns tid eller möjlighet till. Å andra sidan har vi varit ett flitigt gäng svenskar som varit på båda kusterna, bott hos en ursprungsbefolkning i norra Costa Rica, besökt universitet, deltagit i mycket av kyrkans arbete, varit på ungdomsläger och kanske det viktigaste: varit del av två olika familjer under 4-5 veckor var.
Jag pratade med en kompis häromdagen och vi berörde hur man utvecklas av att bo i familj på detta vis. Bland annat hur min spanska blivit så ofattbart mycket bättre; de teoretiska små öar av verb, glosor och uttryck som jag fångade upp under skoltiden har bundits ihop och bildat någonting konkret. Jag kan helt enkelt prata nu!
Jag har fått en uppfattning om vardagen i en annan kontext, hur människor lever och tänker på denna jordplätt av vår planet, och framför allt relationen till den jordplätt jag brukar kalla hem. Hur lite som egentligen skiljer mig från en costarikansk ungdom; vi skrattar åt samma saker, vi funderar på vad vi ska göra av våra liv, vi förhåller oss till vad vår omgivning förväntar sig av oss. I mitt pass står det SWE - i hens står det CRI. Tre bokstäver som får enorma konsekvenser i vilka val vi kan göra. Orättvist är bara förnamnet.
För att jag är född i Sverige, kan jag obehindrat resa vart jag än önskar, plugga det jag vill och göra det jag drömmer om. Jag har alla dörrar öppna. Och för att människor på en plätt jord inte vill betala så mycket för sina bananer, tvingas människor på en annan plätt jord att slita på plantage för 10 kr/h, stekande värme och bekämpningsmedel som gör dem sterila.
Girigt och obegripligt är bara början.
Allt detta bär jag för alltid med mig:
Hur lika vi är, och hur olika vi tvingas bli.
onsdag 17 november 2010
Värme, hård sadel och kokosnötter
Heeej!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
I helgen var jag och de andra svenskarna i Sarapiquí, ett område i norra Costa Rica där kyrkan har sammanlagt 4 församlingar. Värmen i detta område är inte riktigt ok; det är för varmt och luftfuktigheten är enorm - man svettas, och man torkar inte, helt enkelt.
Området är i princip en centralort omgärdat av massor och massor av banan- och ananasplantage. Och när jag säger massor, menar jag verkligen det. Oändligt ofattbart många.
Vi bodde i en familj i församlingen El Jardin, som ligger mitt i ett bananplantage. Den 9 personer stora familjen jobbar på plantage och odlar sina egna platanos. Prästen Neremía visade oss runt överallt och vi träffade nog alla människor som bor i den här lilla byn.
På lördagen hade Neremía lånat cyklar från flertalet familjer för att vi skulle kunna cykla till nästa församling, 5 km bort, San Julian. Vägen dit var bland det värsta jag varit med om; det var som en ojämn grusväg, bara att den var fylld med stenar av alla de storlekar, för att inte tala om oväntade hål och liknande hemskheter. Skumpande kämpade jag mig fram på min fruktansvärt hårda sadel. Vi cyklade och cyklade tills vi kom till bananplantagets kärna där vi fick berättat för oss vad som händer med bananerna där. Därefter cyklade vi tillbaka, förbi de milsvida plantagen och träden med sina ljusblåa plastpåsar som täckte bananerna. Tydligen besprutas träden med hjälp av flygplan, och de blåa påsarna ska skydda bananerna från att få bekämpningsmedel på sig.
På lördagen träffade vi även en man vars namn jag förlagt, som hade lite ekologiska odlingar mitt i detta besprutade land. Växterna var upphängda med sin jord i kokosnötsskal, hängande från ställningar som skyddade dem från besprutningsmedel. Han visade oss med nöje sin odlingsmark, sina fiffiga lösningar och bjöd oss på kokosnöter. Kokosnöten var en upplevelse för mig:
Jag har allting tänkt på kokosnöt som ett namn och aldrig som en nöt. Därför blev jag måttligt imponerad över mig själv när smaken först var kokos... och sen nöt!. Kokos + nöt = kokosnöt. Bingo, Joakim! Innan vi åt dem drack vi upp vattnet från kokosnöten, som tyvärr inte är lika exotiskt god som det verkar.
Sen i söndags är jag och Helena tillbaka i Alajuelita, Linnea och Cathrine i Puriscal. Imorgon ska vi på föreläsning om befrielseteologi på det bibliska universitetet i San José, för att på torsdag besöka ett kvinnofängelse här. Därefter blir det sista Misa Inclusiva innan vi åker hem till Sverige - det är läskigt och lite sorgligt. Mindre än 14 dagar kvar här. Det är ungefär lika hårt som min sadel, men bra mycket häftigare än min kokosnöt!
Ciaaaao!
tisdag 9 november 2010
Upprättelse!
...precis som om solen lyssnade på mitt ilskna raljerande tidigare idag, sprack molntäcket upp och gav oss en baddag! Riktigt skönt, alldeles för varm, brända ryggar och brända nackar.
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Det mest underhållande var ändå vågorna och den starka strömmen. Man är sannerligen maktlös när meterhöga vågor tar tag i en och slänger en 3-4 meter åt något håll.
Väntar med spänning på att se just hur bränd jag blivit!
Ciaaao!
Manuel Antonio, nationalpark och paradis!
Det tog 19 år, 4 månader och 12 dagar innan det hände. Över 7 000 dagar. Jag talar förstås om att se Stilla Havet för första gången. Några timmar senare rörde mina oskuldsfulla fötter vattnet, och invigde mig i den skara av människor som badat i två oceaner. Speciell känsla.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
När vi kom hit igår vid 17-tiden, efter oändligt långa bussfärder med diverse köer och 1,5h-stopp, strålade det stilla havet(!) mot oss. Uppåt låg en molntäcke, parallellt med horisonten. Däremellan skymtades solens sista strålar från platser jag inte kunde se. Färgerna spelade från starkt orangerött till ljusare och ljusare nyanser för att mynna ut i en förtrollande gul färg precis vid molnen. Jag minns att jag skrev hur solnedgången var perfekt - bortsett från molnen, 30 minuter för sent och taxibilens framfart.
Imorse drack jag mitt te och lyssnade på en konsert av apor, paddor och killen-på-andra-sidan-gatan som rengjorde en pool. Allt mot ljudet av havets vågor.
Nu tänker den avundsjuka/e läsaren att det är sagolikt vackert, obeskrivligt harmoniskt och perfekt på alla sätt och vis. Men se, det är det minsann inte! Solen har idag beslutat sig för att utebli och istället ersättas av dumma moln. Mina resekamrater berättade även för mig att våra följeslagare Regnet och Vinden besökte oss under natten. Jag, i min skönhetssömn märke dock ingenting av det. Så nej, änsålänge är det inte så mycket paradis, även om området har väldigt väldigt mycket potential för detta.
För att krydda det negativa ytterligare är nationalparken Manuel Antonio - som är fylld med djur, grönska och äventyr - stängd tills lördag på grund av de enorma skyfall som kommit den senaste veckan. Lite typiskt, skulle man kunna säga.
fredag 5 november 2010
Porto Viejo - Sol, bad och god mat!
Heeej!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
Jag vill mest rapportera från Porto Viejo, där vi just nu befinner oss. Bilden talar sitt tydliga språk, tycker jag:
Denna magiska strand är inte mer än 20-40 meter från vårt hus - vi har inte riktigt kommit fram till vilket, någonstans mellan 20 och 40.
Vi badar, solar och äter för god mat!
Porto Viejo är en liten turistort i sydöstra Costa Rica, och nu under vintern är här ganska få turister, vilket gör det alldeles speciellt mysigt med sina Bob Marley-diggande invånare, sina Hostels och restauranger överallt. Det har alla positiva sidor från vilket soligt charterresmål som helst, men inga av de negativa i form av för mycket turister.
Solbrända hälsningar!
måndag 1 november 2010
Liturgiska funderingar
Heeej!
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Igår var jag på mässa för att fira årsdagen av reformationen. Med mig var mina värdar Jeannette och Pedro, de tre uidvk-svenskarna och en hel drös av andra ILCO-människor. Det var även ett dussintal andra kyrkor representerade. Sammantaget var det ganska mycket folk, och onödigt långa predikningar av alldeles för självkära och självupptagna män.
En sak jag däremot funderade över var en sak jag tidigare lagt märke till. Någonstans i inledningen av gudstjänster säger man ungefär:
"Somos prisioneros de pecador"(Ungefär översättning: Vi är syndens fångar)
Varför säger man detta?
Jag vet om att jag ibland gör saker som jag inte vill. Jag vet att det blir fel ibland, och att det ibland är mitt fel. Jag ångrar mig, jag mår ganska dåligt inombords - beroende på hur mycket fel jag tycker att jag har gjort - och funderar på hur jag ska göra för att det inte ska hända igen.
Jag vet alltså om att jag "syndar".
Är det då nödvändigt att gång på gång, gudstjänst efter gudstjänst, upprepa detta för mig?
Under gudstjänsten igår funderade jag över paralleller till andra ämnen. Målet - må det vara bildligt - är att inte göra fel, att inte såra eller skada andra. Så hur gör man med andra problem?
Säger jag till personer med läs- och skrivsvårigheter att de är riktigt usla på att läsa/skriva?
Säger jag till personer med dåligt självförtroende att de är dåliga, usla, värdelösa?
Säger jag till alkoholister som försöker ta sig ur sitt beroende att de aldrig kommer att lyckas?
Nej, det gör jag inte. Jag stöttar. Jag försöker uppmuntra. Så, varför ska jag då, gång efter annan, behöva upprepa orden "vi är syndare" bara för att jag sitter i en kyrka?
Kyrkan som institution har en alldeles för lång historia av att trycka ner personer, av att förminska deras självförtroende och av att släcka den gnista av hopp som ibland infunnit sig hos dem.
Det räcker med att trycka ner personer i Guds namn. I en kyrka vill jag känna stöd, att det finns någon som hjälper mig, att jag inte är ensam i min kamp. Jag vill inte höra att jag misslyckas - det hjälper mig inte.
lördag 30 oktober 2010
Taller de Biblia, Arroz con Leche och Bröllop!
Heeej!
Idag, på förmiddagen, begav vi oss till kyrkan för att vara med på en sorts fördjupad bibelstudie. Jag och Helena, beväpnade med den parallella spansk-engelska bibel vi lånat av Magnus och Katarina, försökte inte bara förstå vad texten handlade om rent bildligt, utan även språkligt. Vi lyckades väldigt bra och kunde delta i diskussionen. Efter två och en halv timme av diskussioner och reflektioner var jag helt utmattad. Att koncetrera sig så oerhört för att förstå en diskussion på ett annat språk är krävande.
Igår var vi (alla fyra svenskar) på HIV-semiarium på ILCO. De planerade mest den föreläsning som de ska hålla på ILCO i början av december, och med tanke på tidpunkten tappades vårt intresse en aning. När det var lunchdags åkte vi med Magnus och Katarina för att äta på en speciell vegetarisk restaurang. Maten var obeskrivligt god! Det var väldigt mysigt, även om personalen envisades med att prata engelska med oss. Magnus & Katarina, som bott här i snart sex år och pratar utmärkt spanska, blir lika bittra varje gång.
När vi kommit hem till Alajuelita vid 3-tiden på eftermiddagen gjorde vi den berömda Arroz con Leche. Man skulle kunna likna det vis risgrynsgröt, men jag vill inte säga att det är samma. Arroz con Leche har för oss blivit en halv avgudad efterätt - gud, vad det är gott!
Under eftermiddagen landade även dagens bomb! Den 27 november, två dagar innan vi åker hem från Costa Rica, ska vi på bröllop! Nej, det är inte jag och Helena som ska gifta oss - även om massor av människor här verkar tro det, av någon outgrundlig anledning - utan det är en systerson till Pedro, och vi är bjudna! Det är dessutom ett katolsk bröllop, vilket gör det ännu mer intressant!
Nu ska jag njuta av Arroz con Leche som efterrätt till den superba mat vi precis åt!
Ciaao!
Idag, på förmiddagen, begav vi oss till kyrkan för att vara med på en sorts fördjupad bibelstudie. Jag och Helena, beväpnade med den parallella spansk-engelska bibel vi lånat av Magnus och Katarina, försökte inte bara förstå vad texten handlade om rent bildligt, utan även språkligt. Vi lyckades väldigt bra och kunde delta i diskussionen. Efter två och en halv timme av diskussioner och reflektioner var jag helt utmattad. Att koncetrera sig så oerhört för att förstå en diskussion på ett annat språk är krävande.
Igår var vi (alla fyra svenskar) på HIV-semiarium på ILCO. De planerade mest den föreläsning som de ska hålla på ILCO i början av december, och med tanke på tidpunkten tappades vårt intresse en aning. När det var lunchdags åkte vi med Magnus och Katarina för att äta på en speciell vegetarisk restaurang. Maten var obeskrivligt god! Det var väldigt mysigt, även om personalen envisades med att prata engelska med oss. Magnus & Katarina, som bott här i snart sex år och pratar utmärkt spanska, blir lika bittra varje gång.
När vi kommit hem till Alajuelita vid 3-tiden på eftermiddagen gjorde vi den berömda Arroz con Leche. Man skulle kunna likna det vis risgrynsgröt, men jag vill inte säga att det är samma. Arroz con Leche har för oss blivit en halv avgudad efterätt - gud, vad det är gott!
Under eftermiddagen landade även dagens bomb! Den 27 november, två dagar innan vi åker hem från Costa Rica, ska vi på bröllop! Nej, det är inte jag och Helena som ska gifta oss - även om massor av människor här verkar tro det, av någon outgrundlig anledning - utan det är en systerson till Pedro, och vi är bjudna! Det är dessutom ett katolsk bröllop, vilket gör det ännu mer intressant!
Nu ska jag njuta av Arroz con Leche som efterrätt till den superba mat vi precis åt!
Ciaao!
torsdag 28 oktober 2010
Alajuelita - landat, upptäckt och reflekterat
Heeej!
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
I måndags eftermiddag kom jag och Helena fram till Alajuelita, en fattig förort till San José, där vi ska bo resten av våra ynkligt få 5 veckor här. Vi bor hos ett medelålders par, vars samlade barnaskara jag inte förstått. Ingen av barnen bor här, i alla fall.
Jeannete och Pedro är supersnälla och är verkligen den värdfamilj jag hade förväntat mig på förhand; de frågar om saker, de pratar massor med oss, kan hålla långa utläggningar som svar på frågor etc. Maten består till största del av ris och böner, vilket varken jag eller Helena har någonting emot. Aldrig hade jag trott att ris och bönor kan vara så gott!
Huset vi bor i är också av förhållandevis hög standard - cementväggar, flera rum, tv-apparater och internet. Såklart finns de övriga elementen även här, dvs enbart kallvatten i duschen, plåttak, 3 dörrar som avslutas med en bastant grind. Någon beskrev det som att bo inburad, även om jag inte fått den känslan än.
Området är väldigt annorlunda mot vad jag tidigare sett av Costa Rica. Vi pratar plåtskjul ovanpå, under, mellan varandra; berg av sopor som bara ligger någonstans och som ingen verkar vilja ta hand om, tillsammans med de utspridda sopor som folket inte orkade lägga på berget; gatuhundar som konstant skäller; gäng av barn och ungdomar som, beroende på ålder, antingen skriker "Gringo" (beteckning på rik amerikan) eller "ooohhh, babyyy!" efter oss. Det känns, ännu mer än vanligt, att vi är utomstående; någonstans finns tanken i människors huvuden att här hör vi absolut inte hemma. Jag känner mig inte trygg.
På dagarna är vi ibland på den öppna förskola som kyrkan håller i här, och barnen där är helt underbara! Bland dem finns inga åsikter om oss för att vi ser vita ut, inga domar angående oss, utan bara ren lycka av att ha fler personer att leka med (speciellt en viss jättelång person som man kan klättra på!).
Barn, fortfarande fria från fördomar, förutbestämnda åsikter och avsky mot det okända. Tänk om fler hade kunnat förbli barn.
måndag 25 oktober 2010
Farväl, farväl, du ljuva Puriscal
Heeej!
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Nu sitter jag vid datorn, 1,5h innan bussen härifrån går. Och vet ni vad? Jag har inte packat mina saker. Det kommer inte gå. Vi ska byta familjer, vilket innebär att Linnea och Cathrine, som plågats av San Josés ånger och oljud i över en månad, ska få komma ut i det ljuva, fina, fågelkvittrande Puriscal. Det innebär tyvärr också att jag och Helena ska bo i huvudstaden.
Jag vill inte åka ifrån sköna Puriscal. Jag vill inte åka ifrån ungdomarna här. Huset jag bor i är mitt hem, här vill jag bo - inte någon annanstans.
Igår kväll hade vi avskedspizza med ungdomarna och prästen i församlingen. Det var hur kul som helst, även om jag inte kunde sluta tänka att det var sista gången jag träffade dem, och faktiskt bodde i samma by som dem.
Sagor brukar sluta lyckligt, och denna ska faktiskt göra det. Det tar inte mer än ca 2h att ta sig hit från mitt framtida hus i San José, och jag ska komma hit på besök - många gånger!
Men oj, vad jag kommer sakna hundvalparnas gråtande, barnens springande, grannens radio som alltid skrålar "En el nombre de Jesu Christo!" och kanske till och med kackerlackorna i köket...
Det bästa jag gjort i mitt liv
Hittills, ska nämnas.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
Det är svårt att prata om "det bästa" angående någonting, egentligen, men i synnerhet händelser/upplevelser. De jämförs med minnet av andra, och har vidare även en viss avmattande effekt.
Med detta i huvudet: jag satt på bussen hem från Guapiles, där vi varit på ungdomsläger i helgen, och tänkte över vad jag håller på med, vad som händer. Jag är i Costa Rica. Jag har upplevt så obeskrivligt många saker: bo i värdfamilj, tvingas använda ett okänt språk, träffat så mycket olika människor, fått se hur en helt annan kultur än den jag är van vid fungerar, vandrat i berg, sett riktigt ösregn, vandrat vid en vulkan, badat i vulkaniskt uppvärmda pooler. Jag kan fortsätta länge.
Sammanfattningen och sensmoralen av det hela är min lycka. Det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Hittills.
torsdag 21 oktober 2010
Malecu-familj, Río Celeste och Vulcan Arenal
Heeej!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
Från fredag till onsdag har jag varit på utflykt norrut i Costa Rica, tillsammans med de 3 andra svenskarna. Vi åkte 4-5-timmarsbuss och hoppade av i min bild av ingenting: träd, buskar, slätter så långt ögat kunde nå, och åt alla håll, med en väg som plöjde rakt igenom det och som man inte kunde se slutet på. Här låg ett par hus och en lokal som används för kvinnogrupperna där uppe. De består till största delen av Malecu-kvinnor (Malecu är en ursprungsbefolkning i Costa Rica) som gör fantastiskt vackra skulpturer av trä, med de mest otroliga målningar på.
Fram tills på tisdagen bodde vi i en Malecu-familj, lärde oss några ord och fraser på Malecu, blev visade hundratals frukter och träd som växte där, och fick lyssna till apors, paddors och tuppars rop och skrik. Vi åkte även till Río Celeste, som ordagrant betyder turkos flod och som otroligt nog är turkos. Det är som en flod som någon ritat i en tecknad serie. Verkligen turkos. Där badade vi såååklart, och det kändes lite häftigt!
På tisdagen åkte vi sedan till staden Fortuna för att turista oss på vulkanen Arenal. Tyvärr var det väldigt molnigt och vi kunde som mest skymta toppen av den. Trots detta var det en fantastiskt upplevelse, en underbar utsikt över den närbelägna sjön, skogarna och bergen. För att inte tala om vulkanen själv. Häftigt, obeskrivligt häftigt.
Hemma igen i Puriscal, och idag har Christina sin första dag på universitetet. Jag väntar med spänning på hur det ska gå. Ikväll är även troligtvis sista natten i Puriscal för min och Helenas del, innan vår flytt till San José. Det känns lite ledsamt och lite tråkigt, eftersom jag så gärna vill bo kvar i mysiga, trevliga, lugna Puriscal.
Hasta luego! Maratocitaihkin!
fredag 15 oktober 2010
Rånens vecka!
Heeej!
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
De senaste dagarna har varit fyllda av någonting speciellt, någonting jag inte är van vid hemma; att slappa, att inte göra mycket mer än att äta, läsa och sova.
De små valparna utanför huset växer som bara den - nu ryms de inte i min hand längre. Detta, tillsammans med att mamma Keisha inte alltid riktigt verkar tycka om sina valpar, ger upphov till mängder av gråtande valpar. Jag ska försöka få en bild eller film på när Keisha, med alla sina 8 valpar ätande vid (eller ja, sugande på) hennes mage, plötsligt reser sig upp och springer iväg. De stackars valparna hänger kvar bäst de kan, vilket ibland resulterar i att de ligger 2m bort i den riktning som mamman sprungit. Lite hemskt.
Alla väntar spänt på att de små liven ska öppna sina ögon, och börja utforska världen. Min favorit - som jag och Helena döpt till Moses - har nästan, nästan lyckats att ta sina första steg.
Jag bör även berätta en mindre rolig sak; i måndags blev Cathrine, Linnea samt Brenda rånade på sina pengar och mobiltelefoner när de, tidigt på morgonen, var på väg till den Karibiska kusten för några dagars vilande. Läs mer om hemskheterna här. Det skrämde upp oss här ute på den lugna landsbygden, men de mår - efter omständigheterna - bra.
Vidare meddelade min mamma idag ytterligare en dyster nyhet, fast från Sverige. Min egen mormor, hade blivit utsatt för samma öde på hemmaplan, flera gånger värre i form av att även fysiskt våld var inblandat, fysiskt våld som mina vänner här hade sluppit undan. Det känns inte alls bra.
Rånens vecka, verkar det som. Anledningarna till denna typ av handlande står för mitt politiska sinne självklara: ojämlika strukturer, orättvist fördelade resurser. Låt mig, eller någon annan för den delen, slippa sådana händelser i framtiden, och låt ursprungen till dessa handlingar förminskas, tills de en dag inte längre finns.
söndag 10 oktober 2010
SAT-prov och hur bussar fungerar i San José
Idag hade jag min utflykt till Lincoln School, för att skriva SAT-prov. Provet i sig kändes bra, men man vet aldrig. Det intressanta med dagen var alla bussfärder. Jag slutar aldrig att förundras över hur denna stad är planerad, eller snarare saknar planering, och hur saker och ting faktiskt fungerar.
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Gatorna är systematiserade i fyrkanter, med långa parallella gator som sträcker sig genom staden, väldrig likt gatorna på Manhattan, faktiskt. Gatorna som går från norr till söder heter Calles (exempelvis Calle 5), och de som går från väster till öster heter Avenidas (exempelvis Avenida 5). I centrala centrum möts Calle Central och Avenida Central och från dessa har alla Calles öster om Calle Central ojämna nummer, och alla Calles västerut har följaktligen jämna nummer. Likadant med Avenidas: de som går norr om Avenida Central har ojämna nummer, de som går söder om har jämna nummer.
Egentligen är det ett smart system, men eftersom kanske endast 1/4 av alla gator har skyltar där gatnamnen står blir det i princip omöjligt att navigera sig. Folk bara vet vilken gata de är på. För att inte tala om busstationerna! Helt plötsligt stannar bussarna längs gatan. Det finns ingen skylt, inget märke på vägen, ingenting som visar att här är en busstation, vart bussen går eller i vilken riktning. Folk bara vet. Galet!
Jordbävning! - Upplevelser utöver det vanliga!
Heeej!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
Jag vill börja med det som hände i fredags kväll, runt 20-tiden, här. Jag och en av de tyska volontärerna, Mattias, satt i lugnan ro och åt kvällsmat i San Sebastian, San José. Helt plötsligt börjar allting skaka! Bordet, stolarna, golvet, kylskåpet, fönstrena - allt! Under 1-2 sekunder tittade jag och Mattias chockat på varandra, försökte förstå vad som hände, varpå vi båda sprang mot dörren!
Skalvet var enligt medier i Costa Rica 5,9 på Richterskalan vid sitt epicentrum, ca 5-10 mil från San José, så i staden var det ganska svagt. Det var också över på ungefär 5 sekunder, så jag och Mattias hann inte komma särskilt långt. Resten av kvällen var det enda vi pratade om att vi varit med om en jordbävning - på riktigt! Vi var båda väldigt upphetsade, glada och förundrade över att ha varit med om en sådan upplevelse. Jag ska väl egentligen inte säga att det var coolt, med tanke på de förödande konsekvenser jordbävningar kan ha för de som blir drabbade, men för oss var det bara häftigt - en upplevelse!
Det här blir också ett nytt perspektiv av medierapportering för min del. Jag citerar Sydsvenskan.se och deras artikel angående detta:
"Skalvet skrämde upp invånarna i huvudstaden San José och fick föremål att ramla ned från hyllorna, men orsakade inga allvarliga skador i staden."
Då kan man enkelt tro att effekterna är förödande; bilder från Haiti hoppar upp i huvudet."En del människor flydde ut på gatorna när skalvet inträffade, 4,5 mil från San José."
Ingen vi känner hade föremål som ramlade ned. Jag åkte buss sammanlagt kanske 4 timmar idag och har inte sett en enda skada i staden. Jag vet ingen som är uppskrämd, och jag har inte hört om någon som "flydde ut på gatorna". Folk fortsätter leva sina liv. Det skakade lite. That's it.
Huvudnyheten i Costarikanska medier idag var den demonstration till förmån för Rosa Bandet som var, tillsammans med resultat från gårdagens fotboll.
Hasta luego!
torsdag 7 oktober 2010
Utflykt till Escazú - Gringoland!
Heeej!
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
I tisdags morse gick jag, Helena och Christina upp sinnesstört tidigt - fast med costarikanska ögon sett var det väl ganska normal tid. Kl 06.10 satt vi på bussen från Carit, mot Puriscal, för att slutligen hamna på ILCOs kontor nån timme senare.
Först lyssnade vi på en föreläsning om Indigenas, det vill säga ursprungsbefolkning i Costa Rica, hur dessa behandlas och hur de har behandlats rent historiskt. ILCO arbetar mycket med indigenas, i synnerhet i form av juridisk hjälp.
Därefter åkte vi med Magnus och Katarina hem till deras hus i Escazú, som betraktas som Gringoland (Gringo = rik amerikanare, dit även andra västerlänningar räknas... dvs tyvärr även jag), eftersom väldigt mycket västerlänningar bor där och husen ser ut därefter. Väldigt stora hus, väldigt fina, inte alls som andra delar av Costa Rica, för att inte tala om andra delar av San José.
På kvällen var vi fyra svenskar "barnvakt" åt de fyra barnen, medan Katarina och Magnus var iväg på kurs. När Katarina och Magnus väl kom hem åt vi middag, hade supermysigt och pratade om allt möjligt! Trevlig kväll!
På onsdagen gick vi sen ut o vandrade i bergen i närheten av deras hus. Riktigt, riktigt fint. Linnea och Cathrine var lite mer saliga än jag, med tanke på att de ständigt lever inne i betongjungeln. Icke desto mindre var miljön hur vacker som helst, och man kunde se ut över hela San José. Satt o fikade vid en flod, mitt i det gröna. På ena sidan kunde vi skymta San José, på andra en del av de berg som omger San José. Supervackert!
Idag ska jag och Helena baka kladdkaka till Christinas födelsedag imorgon, imorgon då vi också ska iväg en heldag på det nöjesfält som ligger i San José. Grattis på 20-årsdagen, Christina!:)
måndag 4 oktober 2010
Bilder från Termales del Bosque
Här är lite bilder från Termales del Bosque, stället med vulkaniskt uppvärmda pooler som vi badade i under ett dygn. Lyxrestauranger, supergod mat, finfint hus att bo i, och SUPERFIN miljö! Jag låter bilderna tala för sig själv:
En bild på de små hundvalparna också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)